För varje dag växer Europas skuld till Ukraina

Fakta som inte alltid får genomslag i rubrikerna talar sitt tydliga språk om att situationen i Ukraina blir alltmer utsatt – desperat. Under årets fyra första månader dödades fler civila än under något av de föregående krigsåren.

Statistik från FN:s övervakningsmission för mänskliga rättigheter i Ukraina (HRMMU) visar att ryska luftangrepp krävde minst 815 människors liv under perioden januari till april. Antalet skadade uppgick till 4 174 – män, kvinnor och barn. Det är nära nog en fördubbling (93 procent) jämfört med 2024. 

Den ryska krigsmaskinen har kört fast på marken men varvat upp i luftrummet. Ukraina besitter en offensiv kapacitet och slår framgångsrikt mot ryska mål, men klarar inte att skjuta ner alla inkommande hot när ryssarna tar till mer avancerade vapen som kryssningsmissiler och ballistiska och hypersoniska robotar.

Med regimskiftet i Ungern kunde EU betala ut det utlovade nödlånet på 90 miljarder euro till Ukraina. Den svenska regeringen hoppas att en mindre del – 2,5 miljarder – ska användas för att köpa stridsflygplanet Gripen E av Saab. I nuläget saknar det betydelse. Inga leveranser kommer att ske på den här sidan 2030. Den akuta frågan är den skriande bristen på ammunition till det ukrainska luftförsvaret.

Volodymyr Zelenskyj vädjade om ökat stöd efter de dödliga anfallsvågorna mot Kiev i början av veckan. Han kommer att upprepa det vid nästa G7-möte (i Frankrike 15-17 juni). Risken finns att han talar för döva öron.

Ukraina förfogar över en brokig kombination av luftvärn i olika former som man har fått till skänks av USA (Patriot, NASAMS, Hawk), Tyskland (Iris-T, Patriot), Storbritannien (Rawen), Spanien (Hawk) och Italien (Samp-T), plus enstaka system från Frankrike, Nederländerna, Rumänien och Kanada. 

Utan ett ständigt tillflöde av ammunition saknar gåvorna värde. Behoven kan liknas vid ett slukhål och det vet den ryska militärledningen mycket väl. Man vet också att USA skjutit bort sina lager under kriget mot Iran, och att Europa saknar tillräcklig produktionskapacitet i den inhemska försvarsindustrin. För att uppnå det krävs beställningar och förrådshållning och det har man struntat i att bemöda sig om.

Enkelt uttryckt får Ukraina betala priset för att europeiska länder dragit benen efter sig i dussintalet år. Kriget började ju inte med invasionen 2022, utan tolv år tillbaka i tiden med den ryska annekteringen av Krim och proxykriget med ”små gröna gubbar” i Donbassregionen i mars 2014.

Drygt två år senare, i juli 2016, satt USA och Europa fortfarande och sov vid Natos toppmöte i Warszawa, det sista med Barack Obama som amerikansk president. I slutdeklarationens paragraf 12 betonades betydelsen av att ha ”en meningsfull dialog” med den ryska sidan – alltså med krigsförbrytarna i Kreml – ”i syfte att undvika missförstånd och oavsiktlig eskalering” med sikte på ”ökad transparens”.  

I paragraf 16 fanns en svulstig men till intet förpliktigande formulering om solidaritet med Ukraina: ”Vi står fast vid vårt stöd för Ukrainas suveränitet och territoriella integritet inom internationellt erkända gränser och Ukrainas rätt att bestämma sin egen framtid utan inblandning utifrån”.  

Liknande utfästelser har vi vid det här laget hört till leda i ett decennium, utan att Europa för den skull förmått skruva upp kapaciteten på exempelvis ammunitionsområdet. Nu är startsträckan närmast oändlig. När USA sviktar finns inget att bistå med.

Den senaste årsrapporten från FN-kommissionen i Ukraina publicerades ett par veckor före fyraårsdagen av det ryska anfallet 2022 och ger en fingervisning av förödelsen.  

”Fyra år av fientligheter har dödat mer än 15 000 civila och skadat 41 000, fördrivit miljoner och skadat och förstört civil egendom och infrastruktur. Under 2025 och 2026 förvärrades skadorna för civilbefolkningen påvisbart. Fler civila dödades och skadades än under 2023 och 2024.”

Det europeiska ledargarnityret hävdar programmatiskt att Ukraina slåss för hela kontinentens frihet och framtid och det är ju alldeles sant, men de vackra orden följs inte av handling. Europas skuld till Ukraina är redan stor – och växer för varje dag.

Jonas Gummesson är tidigare chef för TV4 Nyheterna och Kalla Fakta, försvarsreporter på SvD, och numera fri skribent