Harry, Meghan, återkomsten och vreden

Om man vill lyfta huvudet från fascismen och kommunismen och allt annat som valrörelsen emellanåt påstås handla om kan man öppna kommentarsfältet i Daily Mail efter Meghans och Harrys ”shocking return” till Storbritannien.

Eller också litar man på min sammanfattning: inget som sägs om Jimmie eller Nooshi kommer i närheten.

Ordet ”ressentiment” används alldeles för lite med tanke på hur mycket vi behöver det. Det rymmer vrede, rättfärdighetspatos och förtvivlan. Harm, förstås. Stråk av hämndbegär och avundsjuka. Men ressentiment är mer nyanserat än något av dessa ord, var för sig eller tillsammans. Det kan rentav vara rationellt motiverat. Människor som säger att ingen har lyssnat på dem har ofta rätt.

Att det uppstått ressentiment kring invandring och vindkraftverk går alltså att begripa. Men känslorna inför tre brittiska medborgare plus one som flyttar hem är mer mystiska. De som känner ressentiment inför familjen Sussex kommer aldrig att träffa dem. Än mindre finansiera deras livsföring eller få sin vardag påverkad av dem.

Ändå är hertigparet, och särskilt Meghan, fortfarande den största vindkraftsparken i brittiska mediers mentala landskap.

Tina Brown, magasinsdrottning på Vanity Fair under 80-talet och början av 90-talet, tror att det hade gått bättre för Meghan om hon kommit till Storbritannien på 00-talet i stället för 2016. Då var det Cool Britannia för hela pundet och Tony Blair och New Labour som styrde Förenade kungariket.

Det kan ligga något i det. Atmosfären var progressiv. Men en (1) vecka före Harrys och Meghans första dejt hade britterna röstat för Brexit. Något narrativ om puttrigt gemyt i Kensington Palace fick därför aldrig riktigt chansen.

Harry och Meghan etablerades snabbt av medierna som William och Kates motståndare. Och likt Lenin tycks britterna anse att det bara kan finnas en elit. Prins Harrys bok Spare beskriver hur snabbt hovet fångade upp och exploaterade samma föreställning. Att Meghan dessutom tycks vara en chef från helvetet höjde inte direkt hennes aktier.

Om det förflutna ger någon ledning för framtiden kommer det nu att bli värre.

Det hjälper inte att 87 procent av britterna struntar i Harry och Meghan enligt en You Gov-mätning. Problemet är de återstående 13 procenten. Och att paret under tiden har blivit något mäktigare än kungligheter: celebriteter.

Kungligheter är bundna av regler, hov, skattebetalare, ceremonier och en märklig samling människor med titlar som talar om för dem vad de får göra. Celebriteter är friare. Nästan osårbara. Harry och Meghan kan göra vad de vill, var de vill och hur de vill, för egna pengar.

Det är nästan konstruerat för att framkalla ressentiment.

Ressentiment skickar viktiga signaler och kan få konstruktiva följder, i stil med allmän rösträtt och reglerad invandring. Det är en känsla att ta på allvar. Men när det riktas mot familjen Sussex finns inget att reformera, ingen makt att ta ifrån dem och knappast ens något beslut att ändra. Bara människor att reta sig på.

Det här kommer att gå illa.

Kom ihåg var ni läste det först.

Ceclia Garme