Starmers dagar räknade efter Burnhams triumf

Redan innan slutresultatet av fyllnadsvalet i Makerfield var annonserat vid fyra-tiden i morse – med Andy Burnham som solklar vinnare – hade Keir Starmer bjudit sin främste antagonist om partiledarposten på en fredstrevare. Budet till Burnham var en ”tung post” i Starmers kabinett om han avstod från att utmana Starmer om partiledarposten.

Den segervisse Burnham, fram tills nu borgmästare i Manchester, avvisade budet på stående fot och kallade Starmers lockrop för ”dödfött”. Burnham tycker förstås att det är bäst både för Labourpartiet och landet om Starmer ser slaget förlorat och kastar in handduken.

I så fall skulle Sir Keir slippa en uppslitande och för egen del förnedrande partiledarstrid och kan tacka för sig under hyfsat värdiga former. Tills vidare tyder ingenting på att Starmer tänker lyssna på det örat.

Premiärministern tillhör Storbritanniens mest utskällda politiker – och det säger en del. Om han försöker klamra sig kvar på 10 Downing Street är uppförsbacken hög. Ekonomin, med en BNP-tillväxt på en dryg procent både 2024 och 2025, är i grunden lika raserad som förtroendet för Starmer.

Ett tungt avhopp var när den uppskattade försvarsministern John Healey i förra veckan avgick i protest mot att det brittiska förvaret går på knäna. I sitt avskedsbrev riktade han sig direkt till Starmer personligen. ”Du har inte kunnat, och finansdepartementet har varit ovilligt, att avsätta de resurser som landet behöver för att försvara sig i en tid av ökade hot.”

Fyllnadsvalet kom till stånd när den sittande Labourledamoten gav Starmer ett hugg i ryggen och lämnade sin plats för att bereda väg för Andy Burnham. Burnham såg sin chans och tog den, utan en parlamentsplats kan han inte utmana om premiärministerposten.

I Makersfield med 75 000 invånare fick Burnham 24 927 röster (55 procent) mot 15 696 (35 procent) för Robert Kenyon från Nigel Farages Reform UK – en större seger än väntat. Övriga partier hade inget med saken att göra. De konservativa stannade på katastrofala två procent.

Den överlägsna segern ger en indikation om att Burnham är på rätt väg. I sitt segertal talade han om att Starmers politik ”inte fungerar”, att Storbritannien inte är ”vad det borde vara” och att kvällen ”kan ha varit en vändpunkt”.

Så vad händer nu? Om Keir Starmer inte ger sig frivilligt och Andy Burnham inte låter sig köpas är spelplanen vidöppen.

Ett alternativ är att Starmer sitter kvar några månader, till Labours kongress i Liverpool i slutet av september. Då få han chansen att putsa på sitt eftermäle innan han avgår under ordnade former. Burnham, å sin sida, hinner förbereda maktskiftet utan att kastas rakt in i hetluften.

Ett annat alternativ är att Starmer kräver mer än så för att ge upp sin post och försöker rädda sig kvar, exempelvis genom att sitta kvar fram till årsskiftet, innan det blir Burnhams tur. Även en uppgörelse av det slaget kan ge intryck av att det sker i samförstånd för paritets bästa.

Ett tredje alternativ är öppen strid . Andy Burnham – eller någon annan – behöver enligt Labours regelverk stöd av tjugo procent av partiets parlamentsledamöter (för närvarande 81) för att formellt utmana den sittande partiledaren.

I så fall kan fler kandidater blanda sig i leken, som den tidigare partiledaren Ed Miliband, tidigare vice premiärministern Angela Rayner och nyss avgångne hälsoministern Wes Sterling. Risken med det är att partiet krackelerar inifrån och tappar ännu mer mark hos väljarna än man redan gjort.

I opinionsmätningarna ligger både Labour och de konservativa uselt till medan Reform UK med Farage i spetsen seglar på en framgångsvåg. Om det fortsätter kommer Storbritanniens politiska karta i nästa parlamentsval att riktas om i grunden.

Efter valvakan satte sig Andy Burnham i bilen och talade om att ”ta en pint” med familjen. Hans folklighet ses som en tillgång. Politiskt är han ”soft left” och kan göra en vänstersväng i förhållande till den mittenorienterade Starmers styre.

För Keir Starmers del dras snaran åt. Efter Andy Burnhams triumf i lilla Makerfield tyder allt på att hans dagar är räknade.

Jonas Gummesson är tidigare chef för TV4 Nyheterna och Kalla Fakta, försvarsreporter på SvD, och numera fri skribent