Tjuvnyp är Magdalena Anderssons bästa gren

Med knappt fem månader till valet är nerverna i dallring vid den socialdemokratiska partiexpeditionen på Sveavägen 68, där ombudsmännen sitter uppradade i täta led för att på partiledningens uppdrag formulera utspel och angrepp.

Visst, vänstersidan har ett klart övertag i opinionsmätningarna, senast hos både Ipsos (9 procent) och Indikator (7,8) i dag. Ändå är det inte självklart att det politiska budskapet biter och att situationen är under kontroll. Liberalernas rör sig svagt uppåt och kan möjligen överleva valet.

En skillnad för S, jämfört med tidigare epoker, är också att ovanligt många val faktiskt har gått förlorade sedan den verkliga storhetstiden. De senaste 50 åren har det varit i det närmaste dött lopp. 

Borgerliga partiledare har bildat regering efter valen 1976 och 1979 (Thorbjörn Fälldin), 1991 (Carl Bildt), 2006 och 2010 (Fredrik Reinfeldt) och 2022 (Ulf Kristersson), totalt 21 regeringsår mot 29 för S. Även om det sitter långt inne har partiet tvingats inse att man inte längre har monopol på makten.

Akilleshälen den här gången är förstås att det inte finns något regeringsalternativ i den rödgröna röran på vänsterkanten. Alla ser det och alla vet det. Alltså måste man försöka med något annat för att hålla kvar väljarna över valdagen.

För det första undviker Magdalena Andersson regeringsfrågan. Att väljarna vill ha besked är inget argument för motsatsen.

För det andra försöker partiledaren spinna vidare på den påhittade nyheten om att KD skulle vara intresserat av att byta sida, och antyder att S i så fall kan tänkas strössla ministerposter över partiet i en regering över blockgränserna.

Den verkliga ambition är – som alltid – en minoritetsregering, med skillnaden att det numera krävs fler politiska dörrmattor i regeringsunderlaget än på den gamla goda kommunisttiden. Och att mattorna har olika färg och att mönstret skär sig.

Med Tidökoalitionens besked i veckan om att man fäller Magdalena Andersson i varje statsministeromröstning efter valet kan det bedrägliga KD-spåret läggas åt sidan. Det är samma humbug som att L skulle gå med S efter valet 2022.

För det tredje ägnar sig Andersson åt försåtligt krypskytte. Regeringen anklagas för än det ena, än det andra.

Efter USA:s och Israels anfall mot Iran lät hon förstå att regeringen struntade i att undsätta svenska medborgare, men att det kanske kunde åtgärdas när ”Kristersson tar sig hem från sin bussresa (läs: en tidig valturné) och står redo att börja jobba”.   

I veckan har det handlat om att regeringen inte gör tillräckligt för att parera den ekonomiska krisen efter kriget i Mellanöstern.

Under pandemin och i anslutning till den ryska invasionen av Ukraina avhöll sig dåvarande oppositionsledaren Ulf Kristersson konsekvent från att underminera S-regeringen. Han slog vakt om det som brukar benämnas borgfred i besvärliga lägen. Även övriga borgerliga partier slöt upp bakom regeringen.

Magdalena Andersson ser annorlunda på saken. I en annan fråga av nationellt intresse, Sveriges Natoansökan, gav hon en intervju i P1 Morgon i Almedalen 2023, när det svenska inträdet i försvarsalliansen hade gått i stå och Andersson själv var förpassad till opposition.

Med ena handen ville hon ”inte kritisera Ulf Kristersson”. Med den andre gjorde hon det i alla fall. ”Det är klart att många känner en frustration över det enda som skett i Natoprocessen under de nio månader sedan jag lämnade är att Finland har blivit medlem.”

Skälet då var att både Ungern (Orbán) och Turkiet (Erdoğan) blockerade det svenska medlemskapet. Kristersson var situationens fånge. Andersson kunde inte ha agerat annorlunda. Ändå antydde hon det.

S-ledaren kommer att gå under bältet även i valrörelsen. Hon är redan i full sving.

S har tackat nej till valdebatter med Ulf Kristersson med motiveringen att SD:s Jimmie Åkesson ”är den dominerande kraften” på Tidösidan, en produkt av partihögkvarterets ansträngningar att sätta agendan.

Politiska tjuvnyp går däremot alldeles utmärkt. Det är Magdalena Anderssons bästa gren.

Jonas Gummesson är tidigare chef för TV4 Nyheterna och Kalla Fakta, försvarsreporter på SvD, och numera fri skribent