Var det ett sossigt tal, Ebba Busch?

Allt såg perfekt ut. Ebba Busch kom ut med perfekt vit skjorta och sommargul kjol och ställde sig i solskenet i Almedalen med en entusiastisk publik framför sig. Om det är någon i politikens värld som kan leverera tal så är det hon.

Men det var tydligen något som inte riktigt lyfte i talet. Det började nämligen ramla in sms från olika kristdemokrater, de skrev ”Det här var blekt”, ”hon borde ha varit tuffare”, ”var är ställningstagandet mot antisemitismen?”, och så lite senare kom totaldissen via en kristdemokrat på plats i Almedalen ”Det var ett sossigt tal”. 

Rent kommunikativt var det alltså lite som när symfoniorkesterns stjärnviolinist helt plötsligt börjar spela falskt. Det här var inte riktigt vad musikerna och publiken förväntade sig.

Men Ebba Busch är ett fullblodsproffs inom konstarten att hålla tal. Så vad var det som hände här? Vad ville hon med sitt tal?

Ett ställe som framstod som lite märkligt var när Ebba Busch berättade att hon träffat en 16-åring med invandrarbakgrund som hade frågat henne ”vill du utvisa mig”. Samtidigt som hon drog denna berättelse lät det som om gråten stockade sig i halsen.

När proffspolitiker har gråt i halsen beror det på att de vill ha gråt i halsen. Man vill bevisa att något är så oacceptabelt att det till och med är värt tårar. Magdalena Andersson försvarade Jamal El-Haj på det sättet, innan han blev utesluten. Klumpen i halsen var ett retoriskt grepp så länge han var värd att försvaras.

Men i Ebba Buschs fall blir det ju lite märkligt. Hon sitter ju själv i den regering som infört nya regler kring migration och som fått denna 16-åring att uppfatta det som om hon vill utvisa honom.

Så vem var gråten i halsen riktad emot?

Kan det vara så att hon var ledsen för att killen uppfattar det som om politiken är omänsklig, fast den inte är det egentligen. I så fall är det ju en diss mot regeringens kommunikation.

Så vad ville Busch med sitt tal där hon tonade ned de hårda kanterna i den egna politiken, sa att hon vill höja barnbidragen, och då och då framförde berättelser med gråtklumpar i halsen?

Kanske är det så att hon vill locka över högerlutande socialdemokratiska kvinnor, och därför lägger in mjuka värden, och klassiska S-grepp?

Kanske var det det som vissa uppfattade som ”sossigt”.

Ofrivilligt satte Ebba Busch dock fingret på regeringens dilemma. Man tycker själv att man bedrivit en nödvändig politik, men den har varit svår att sälja in kommunikativt.

Johan Romin