Så påverkas opinionen av mätningar

Harry S Truman betraktade sig själv som en ”mycket vanlig människa”, skrev den brittiske historikern C.P Hill i boken A History of the United States. ”Som ung hade han bland annat arbetat i konfektionsbutik och klarat sig genom första världskriget utan utmärkelser.”
Enligt Hill var Truman också en ”vänlig, öppen och ärlig man som växte med uppgiften”.

Opinionsmätningar visade att när han flyttade in i Vita huset sommaren 1945 stod 87 procent av det amerikanska folket bakom honom. Tre år senare var den kärleken ett visset minne. Utgångsläget inför valet 1948 bedömdes som hopplöst. Trumans parti, Demokraterna, hade inte bara innehaft Vita huset i 16 år. Det var också splittrat. Den sittande presidenten utmanades av en intern utbrytargrupp från Södern, med namnet Dixiecrats. Dessa motsatte sig framför allt Trumans strävan att integrera svarta i armén. Under ledning av kongressledamoten Strom Thurmond, kunde dixiekraterna räkna med 39 säkra elektorsröster i delstaterna i sydöstra USA. Solid South, den tidigare demokratiska högborgen med sina tillförlitliga elektorsröster för Franklin D. Roosevelts parti, var på väg att rasa.

Så såg vid denna tid arvet efter Truman ut. Som om inte detta vore nog ställde Roosevelts tidigare vicepresident Henry Wallace upp som kandidat för Progressive Party. Truman hade i mellanårsvalet förlorat både senaten och representanthuset till republikanerna. Chicago Tribune hade vid något tillfälle på sin ledarsida kallat presidenten för en nincompoop (ungefär: ett våp, mähä, en dumskalle).

Demokraternas prekära läge innebar att manegen var krattad för ett karismatiskt stjärnskott på den republikanska sidan. Han hette John Dewey. Under hela valåret hade den elegant ledigt klädde New York-åklagaren, välrenommerad för sin framgångsrika kamp mot den organiserade maffian, en övertygande ledning i varenda opinionsmätning. Så förutbestämd tycktes valutgången att ett av de två ledande mätinstituten, Roper, redan i september – två månader före valdagen – bestämde sig för att sluta med sina opinionsmätningar. Det var för dyrt. Och resultatet för förutsägbart. Deweys ledning var en sliten fras. Knappt en kotte läste de politiska artiklarna längre. John Dewey skulle bli president. Valet var en icke-fråga, och av detta skäl slutade även det andra stora opinionsinstitutet vid denna tid, Gallup, att i oktober sluta mäta det amerikanska folkets röstningsavsikter.

Påverkas väljare av opinionsmätningar? Enligt tidskriften Nature, i en nyligen publicerad (mars 2026) sammanställning över aktuella forskningsrön, är svaret ja. Anledningen är att nutida val, med sina utdragna valrörelser och överdåd av opinionsundersökningar, ger väljarna en ganska precis bild över vilka kandidater, partier eller block som leder, och vilka som sladdar efter. Väljarna kan utan större ansträngning förutse det sannolika valresultatet långt innan det är tillgängligt.

Väljarna kan även reagera på dessa förväntade utfall genom att ändra sig, antingen till förmån för partier eller kandidater i opinionsmässig medvind, ett röstningsbeteende som i den internationella forskningen går under namnet the bandwagon-effect, tågvagnseffekten. Eller på den kandidat eller det parti som ligger efter – ett fenomen vars akademiska term är ”underdog-effekten”.

När forskare har undersökt styrkan hos dessa varianter av väljarbeteende, och olika perspektiv på det, har man sökt utröna dess underliggande processer. I tre studier med totalt 1 424 deltagare sonderades de psykologiska orsakerna till båda effekterna. En forskargrupp borrade sig in i väljarnas inre, i skillnader i interpersonella, moraliska, strategiska och psykologiska faktorer bakom förändrade röstningsavsikter inför det polska parlamentsvalet 2019. Det var ett dramatiskt val där det styrande nationalkonservativa partiet PiS kunde fortsätta att regera ensamma med egen majoritet i underhuset, trots att oppositionen tog över majoriteten i senaten.

Det forskarna kunde utläsa av väljarbeteendet, publicerat i Journal of Social and Political Psychology, visade att opinionsmätningarna utlöste just de två ovan nämnda psykologiska mekanismer där många ändrade sina röstintentioner mellan de ledande och mindre partierna. Tågvagnseffekten kunde tydligt identifieras när vissa väljare flyttade sina röster till de ledande partierna, PiS eller det liberala oppositionspartiet KO, av den enkla anledningen att mätningarna visade att dessa var vinnare. Effekten var enligt studien vanligast bland väljare med lägre politisk sakkunskap.

Underdogeffekten materialiserade sig bland de många väljare som valde att stötta de mindre partier (som vänsterpartiet Lewica eller det konservativa kristna och agrara folkpartiet PSL) för att mätningarna visade att dessa låg efter. Beteendet drevs främst av väljare med starka rättviseargument, man uttryckte en tydlig önskan att säkerställa en bredare representation i parlamentet.

I mätningar som SOM-institutet i Göteborg har genomfört kan man se att viljan att ändra sitt röstningsbeteende som en följd av information från opinionsmätningar tycks vara ett bruk som i hög grad är förbehållet väljare med politisk orientering i mitten. Ytterkantsväljare, vare sig till höger eller vänster, ägnar sig knappt alls åt denna praktik.

Men vad ligger bakom ett röstningsbeteende som ”tågvagnseffekten”, viljan att följa strömmen, rösta som de flesta gör? Vetenskapens svar är välkänt. Natures artikel påminner om socialpsykologiska studier, som Solomon Aschs berömda konformitetsexperiment, som visar hur kraftfull tendensen till social konformitet är. ”Människor följer tumregeln att majoriteten oftast har rätt.” Det Asch gjorde var att visa att många människor ansluter sig till majoritetens åsikter, även när dessa strider mot deras egna övertygelser. Det är, påpekar forskarna, med den forskningstraditionen som grund som man använder begreppet ”åsiktsförändringseffekt” för att beskriva hur opinionsmätningar påverkar individers preferenser.

Effekten tycks gälla främst när politiska sakfrågor är relativt okända för allmänheten och inte ”berör djupt rotade och långvariga övertygelser”, påpekade forskarna Kurt Lang och Gladys Engel Lang i en studie 1984, som såg att opinionsmätningar kan fungera som en katalysator för att fatta konformistiska beslut, där människor anpassar sin åsikt efter vad man uppfattar är majoritetens. Forskarna drog slutsatsen att effekten därför bör vara svag när frågorna är välkända och ideologiskt splittrande.

Så var fallet i studien av det polska valet 2019. När människor väljer mellan ideologiskt splittrande ståndpunkter – som i det polska exemplet – tycks de tolka ny information, som opinionsmätningar, utifrån sin partitillhörighet. Det kallas ”partibundet motiverat tänkande”. Partiidentitet fungerar alltså, menar forskarna, som ett ”perceptuellt filter som formar attityder till politiska sakfrågor”.

I studien från Polen förväntade sig forskarna ”att många deltagare i vårt experiment känner sig knutna till partibundna ståndpunkter och håller fast vid sina attityder”. Såvitt vi vet har dock ingen tidigare studie undersökt den relativa betydelsen av attitydstabilitet, som partibundet motiverat tänkande, kontra social konformitet gentemot en uppfattad majoritet utanför den egna partigruppen (till exempel bandwagon-effekten). Medan vissa studier tyder på att polarisering bland politiska eliter har lett till mer stabila attityder i sakfrågor hos medborgarna i stort.

Enligt en studie från 2017 är det främst ideologiskt extrema som stärks i sina fasta ståndpunkter, en reaktion på polariserade debatter bland eliter. Enligt samma analys visar ideologiskt moderata individer tecken på att ha mindre sammanhängande ”övertygelsesystem” och är därför mer benägna att ”följa strömmen” och ställa sig bakom den ståndpunkt de uppfattar som mest populär.

En amerikansk studie undersökte hur denna uppdelning mellan ”återhållsamma personer” och ”övertygade ideologer” förutsäger olika reaktioner på opinionsmätningar i ett starkt polariserat samhälle. Forskarna valde kontroversiella politiska frågor som står i centrum för kulturkriget inom amerikansk politik. Syftet var att studera den relativa betydelsen av att hålla fast vid en åsikt kontra social anpassning i opinionsbildningsprocessen. Nyfikenheten gällde i vilken utsträckning dessa reaktioner beror på individers ideologiska hemvist. Det man såg var att om frågan var välkänd var det ingen som ändrade sina åsikter, men om den var jämförelsevis ny, och icke-diskuterad, kunde opinionsmätningar få ideologiskt moderata personer att överge minoritetspositionen och anpassa sig till majoritetens åsikt. Ideologiskt extrema personer höll fast vid sina positioner.

Man såg också att personer med minoritetsåsikter på ett allmänt plan blev mindre benägna att engagera sig (demobiliseras) när de såg opinionsmätningar. Ett tredje fynd var att både åsiktsförändring och demobilisering samverkar till att försvaga minoritetsåsikter, medan en liten minoritet av extremister tycks immuna mot båda dessa mekanismer. Forskarna skriver att resultat har stor betydelse för kunskapen om opinionsbildning i dagens polariserade politiska landskap.

Tidigt på valnatten den 2 november 1948 – innan några resultat förelåg – godkände ett gäng redaktörer på Chicago Tribune, på inrådan av tidningens Washingtonkorrespondent och med hänsyn till behovet av en tidig första upplaga, en gigantisk förstasidesrubrik. Den löd: ”DEWEY BEATS TRUMAN”.

Några timmar senare var rösterna räknade och Truman hade besegrat Dewey. Det var och har förblivit den största skrällen i amerikansk politisk historia. Två dagar senare reste Truman hem med tåget från Missouri, stannade till i Saint Louis och fick ett exemplar av Chicago Tribunes valnattsupplaga.

Ögonblicket när presidenten med ett asgarv lyfter tidningen mot den mörka Saint Louis-himlen fångades av en fotograf och har blivit legendomspunnet i modern amerikansk politisk historia. Den påminner om att opinionsmätningar inte alltid är något att förlita sig på. Chicago-tidningens blunder var resultatet av ett vid den tiden nyligen publicerat omslag i tidskriften Life, som också hade utropat Dewey till segrare, som en följd av samma förmodat vittspridda misstro och allmänt låga uppskattning av Truman.

Den uträknade presidenten hade ägnat all tid de sista veckorna fram till valdagen att med tåg, bil och buss, dag ut och dag in, kuska runt i mellanvästern och träffa väljare, öga mot öga, bett om deras förtroende. ”Give ’em hell, Harry”, var det uppmuntrande stridsropet han mötts av.
Vallokalundersökningarna den gången visade att väljarna hade bestämt sig sent och efter eget huvud. Och att opinionsundersökarna hade ägnat sig åt annat än att undersöka och redovisa hur väljarna tänkte rösta.

***

Läs även: Tidöpartiernas hopp står till de osäkra väljarna

Läs även: ”Därför tenderar väljare i väst att byta regering”