Räddare i nöden

Text:

Foto: Elin Björklund

Han låg vikt över toalettstolen och skakade ur sig spyorna. Magen krampade. I huvudet snurrade tankarna. Vad hade han och Susanne egentligen gett sig in på? Han var ju inte ens färdig läkare.

Om bara några timmar skulle lastbilskonvojen lämna Pakistan och ta dem in i Afghanistan. Det enda sättet var att korsa gränsen illegalt. Och när de väl åkt fanns ingen återvändo. Inte heller kunde Läkare utan gränser garantera att de skulle komma ut levande från landet. Det var resans förutsättningar.

På nyheterna talade man om avrättningar och att utlänningar evakuerades. Vad som pågick på Läkare utan gränsers sjukhus, som låg isolerat 50 mil in i det krigshärjade Afghanistan, visste ingen. Huvudkontoret hade inte hört något från dem på ett halvår.

Tankarna malde på. Som liten hade han varit en riktig fegis. Mörkrädd, inte vågat simma på djupt vatten eller klättra i träd. Rädslorna hade begränsat honom. Och skulle han fortsätta låta rädslorna styra skulle han ge också ge upp inför sitt eget liv.

Den 27-årige Johan von Schreeb reste sig upp och torkade sig om munnen. Morgonljuset sipprade in genom metallpersiennerna i det slitna badrummet och utanför hördes böneutroparnas röster. Plötsligt blev allt klart för honom. Det var ju det här han hade kämpat för. Han skulle inte ge vika för sin feghet. De skulle åka!

I dag, 25 år senare, leder Johan von Schreeb Kunskapscentrum för katastrofmedicin på Karolinska institutet, som studerar hur medicinska insatser efter katastrofer kan förbättras. Dessutom arbetar han deltid med bröstcancerpatienter. Han vill hålla kvar vid det kliniska, inte bara analysera katastrofsituationer utifrån antalet döda. Att möta patienter i svåra situationer är ett sätt att vaccinera sig mot cynism.

jvs4

Läkaren. Ombyte förnöjer, menar Johan von Schreeb. Därför arbetar han också som kirurg med bröstcancerpatienter på Sabbatsbergs sjukhus. 

Efter sitt första uppdrag för Läkare utan gränser i Afghanistan har han samlat på sig många erfarenheter från krigsskådeplatser och katastrofområden runtom i världen. Folkmordet i Rwanda 1994, jordbävningen i Iran 2003, tsunamikatastrofen i Sydostasien 2004, jordbävningen i Pakistan 2005, Tyfonen i Haiti 2007 och jordbävningen på samma ö två år senare för att nämna några. Och i augusti åkte han på ett tre veckor långt uppdrag till eboladrabbade Sierra Leone.

Med så mycket erfarenhet är det lätt att vara efterklok. Resan till Afghanistan 1989 var helt vansinnig, konstaterar Johan von Schreeb så här i efterhand. Inte bara för att uppdraget var livsfarligt. Han var dessutom alldeles för oerfaren. Han, som inte ens gjort AT-tjänst, opererade krigsskadade, amputerade armar på barn och tvingades låta patienter dö på grund av bristen på mediciner. Samtidigt som de sovjetiska bomberna fick marken att skaka så ofta att han slutat reagera. Han gick ner tolv kilo under de sex månader han var där.

– Det tog tid att hämta sig efter den resan. Det tog på mina krafter och mitt självförtroende. Men det var ju också jävligt nyttigt.

Egentligen funderade Johan von Schreeb aldrig särskilt mycket över vad han skulle bli. Det var självklart att han skulle jobba som läkare, precis som sin pappa. Tor von Schreeb var utbildad kirurg och hade arbetat för Röda Korset under Koreakriget på femtiotalet. När Johan von Schreeb var nio år flyttade hela familjen till Etiopien eftersom pappa Tor skulle jobba för Sida.

– Det kan låta pretentiöst men en del av mig blev afrikan då. Jag har känt mig som en världsmedborgare sedan dess.

Hösten 1981 började Johan von Schreeb läsa medicin i Lund, där han träffade sin blivande hustru Susanne. När utbildningen var överstökad började han vikariera som underläkare på Nacka sjukhus men längtade efter att åka ut i världen. Det var som om han hade ett vrål inom sig. Ett vrål efter äventyr, något större. Han visste att han aldrig skulle nöja sig med villa, Volvo och vovve.

Tillsammans med Susanne började han ringa runt till Sida, Röda Korset och Rädda Barnen och frågade om de var intresserade av två nyutexaminerade passionerade läkare. Det var de inte. Kom tillbaka om tio år när ni har erfarenhet, löd svaret.

I stället drog det unga paret till Paris och började plugga tropikmedicin. Men drömmen fanns kvar. Johan von Schreeb mindes en bild han sett i Dagens Nyheter några år tidigare. En skäggig fransk läkare, ridandes över snöklädda berg i Afghanistan. En sådan läkare ville han också bli.

En dag tog han och Susanne mod till sig och klev in på Läkare utan gränsers kontor i Paris. Där var inställningen en helt annan än hos de svenska hjälporganisationerna. Efter en kort intervju fick de frågan om de ville åka till Afghanistan. De behövde inte skriva på några papper eller kontrakt, och de enda förberedelserna innefattade en snabbkurs i farsi.

– Det var något slags livsbehov av äventyr som fick mig att tacka ja.

Afghanistan var alltså det stora äventyret. Om än ett farligt sådant.

jvs1
Ledaren. Johan von Schreeb gjorde sitt första utlandsuppdrag 1989, i det krigshärjade Afghanistan. I dag leder han Kunskapscentrum för internationell katatstrofmedicin i Stockholm, där nya generationers sjukvårdspersonal utbildas.

Efter hemkomsten började Johan von Schreeb leta AT-tjänst. Men hans erfarenheter från Afghanistan visade sig inte vara till någon större nytta. Det blev bara ett vikariat på Sabbatsbergs sjukhus. En dag när han satt och bläddrade i Läkartidningen fick han syn på en inbjudan till en konferens: »Behövs Läkare utan gränser, Msf, i Sverige?«, löd rubriken. En uppspelt Johan von Schreeb gick dit. Vrålet inom honom hade inte tystnat. Snarare tvärtom.

På mötet träffade han två andra läkare. Anna, en hippie med långt hår som rest mycket och kunde flytande franska. Och Stefan, som läst på Harvard och växt upp i en frireligiös familj på en gård i Västergötland. Kort sagt, de vara alla ganska olika. Ändå bestämde de sig för att starta Läkare utan gränser i Sverige. Hur det skulle gå till och vad organisationen skulle göra var det ingen som riktigt visste. Det blev mycket bråk och diskussioner. Och mycket rödvin och cigaretter. Exempelvis tyckte Stefan att alla som ville skulle få gå med i organisationen. Johan von Schreeb vägrade. »Då skulle ju fan Hells Angels kunna komma och ta över allting.«

Under våren 1993 började organisationen ta form, delvis med hjälp av ekonomiskt bidrag från huvudkontoret i Bryssel. En ledig etta med kokvrå på Atlasgatan i Vasastan blev Läkare utan gränsers svenska sektions första kontor. Praktiskt, eftersom föreningens ordförande och nyblivna pappa Johan von Schreeb bodde ett par våningar upp i samma hus. Det första som fixades var den trasiga avloppsledningen. Det andra var en bardisk, som Johan von Schreeb snickrade ihop med hjälp av några spånskivor. Nästa steg blev att anställa en kontorschef och två praktikanter.

Arbetet gick ut på tre saker: rekrytera sjukvårdspersonal, samla in pengar samt höras och synas så mycket man kunde. Det sistnämnda var viktigt eftersom få svenskar kände till organisationens existens. Johan von Schreeb ringde och pratade med journalister, skrev debattartiklar och sprang på möten på UD. På kontoret slet de tre anställda med pengainsamlingen och rekryteringen. Det var långa och intensiva arbetsdagar. Ville man äta fick man göra det samtidigt som man jobbade. Att äta lunch är ändå borgerligt, skojade kontorschefen.

Så 1994 bröt folkmordet ut i Rwanda. Läkare utan gränser var en av de få organisationerna på plats, de andra hade evakuerat sin personal. Vittnesmålen från utsända läkare toppade nyhetssändningarna dag efter dag. Och på det lilla kontoret på Atlasgatan ringde telefonen oavbrutet. Plötsligt ville alla hjälpa till och bidra. Till slut bestämde sig Johan von Schreeb, trots att sonen var liten och Susanne var gravid, för att åka dit.

– Jag kastades in i en miljö där det precis skett ett folkmord. Där tårarna tagit slut för det fanns så mycket att sörja. Det fanns skuld hos de som varit delaktiga och sorg hos de som blivit utsatta. Det var som något klibbigt som fanns överallt.

Det blev en svår start. Hans första patient var en gravid kvinna, vars foster dött i hennes mage och hamnat på tvären. Den andra en liten flicka med bukhinneinflammation. Han hade åkt dit för att rädda liv. Men hans två första patienter dog på operationsbordet.

Efter två månader i Rwanda var det dags att åka hem och på flygplatsen i Paris väntade Susanne och sonen Sebastian, i turkos overall och blåbärsmössa. Men när Johan von Schreeb såg sitt barn kände han bara tomhet. Han lyfte upp sin son och kramade honom ändå. Men känslorna fanns inte där.

– Det naturliga vore ju att gråta men jag kunde inte. Jag hade lagt pansar på allting för att över huvud taget kunna överleva.

Just det där med att komma hem igen från uppdragen har varit svårt. Att beskriva sina upplevelser för någon som aldrig varit med om en katastrofsituation är omöjligt. Har man inte varit där fattar man inte. Därför är det meningslöst att gå till en psykolog. En psykolog vet inte hur lik luktar. Hur lukten tränger sig in överallt och vägrar släppa taget trots att man tvättar händerna hur många gånger som helst. Och hur ska en psykolog kunna svara på om det var »rätt« att operera den där patienten trots att hon dog? Eller om det var rätt att stjäla ett tält från lagret och ge till en familj vars hem totalförstörts i en naturkatastrof – trots att det stred mot reglerna?

– Det bästa sättet att hantera upplevelserna är att ta en öl med kolleger och prata igenom allt. De är de enda som förstår vad man varit med om.

Han ogillar bilden av att han skulle vara en hjälte som offrar sig själv för andra.

– Jag är absolut ingen självuppoffrande person. Jag åker på uppdrag för att jag vill. Jag drivs av passion, inte av skuld.

Han förklarar att det krävs en viss inställning till jobbet ute på fält. Man måste gilla läget. Själv har Johan von Schreeb aldrig några höga förväntningar. Man blir lätt besviken då.

– Om utgångspunkten är att rädda världen slutar man i cynism.

jvs2

Äventyraren. Johan von Schreeb ogillar hjälteglorian. Han drivs mer av passion och äventyr än av skuldkänslor. 

Hans egen drivkraft har därför handlat lika mycket om äventyret. Och äventyrandet har inte stannat vid uppdraget för Läkare utan gränser. När familjen bodde i Kambodja under några år i mitten av 2000-talet, lärde Johan von Schreeb känna några andra spänningssökare. Tillsammans bildade de ett motorcykelgäng. Skämtsamt kallade de sig Motherfuckers International. Med minimal packning gav de sig ut i djungeln och letade upp gamla outforskade tempel som bara lokalbefolkningen kände till.

– Man kan jämföra en katastrofsituation med att köra motorcykel. Det finns bara nuet. Det som var innan och det som kommer sen har ingen betydelse. Det handlar om att vara helt närvarande i nuet med alla sinnen påkopplade och samtidigt utnyttja sin förmåga till fullo. Då känner man att man lever.

1995 blev Johan von Schreeb till slut färdig kirurg. Han började jobba på Ersta sjukhus i Stockholm, som var ledande på titthålsoperationer. Arbetet var visserligen »trevligt« men han saknade den intellektuella utmaningen.

– När jag gjort tvåhundra sådana där operationer insåg jag att man faktiskt kan lära en apa att göra samma sak.

I smyg tittade han på de 10–15 år äldre doktorerna. Verkade de lyckliga? Var de nöjda? Hade de ett stimulerande och utvecklande arbete? Kanske. Men där och då insåg Johan von Schreeb att han inte skulle trivas med det livet. Att göra en karriär inom specialkirurgi, bli expert på ett begränsat område, var helt enkelt inte hans grej. Efter fyra år sa han upp sig, utan att ha någon aning om vad han skulle göra i stället.

– På den tiden min pappa arbetade som läkare var man friare i sitt yrke. Läkarrollen var annorlunda då, det var mer av ett humanistiskt yrke. Det fanns tid för samtal. Min son började läsa medicin men slutade. Och jag kan förstå honom. Det som jag tycker om med yrket håller på att gå förlorat.

1999, samma år som han la kirurgkarriären på hyllan, vann Läkare utan gränser Nobels fredspris. Men organisationens svenska ordförande blev inte särskilt entusiastisk.

– Svettlukt och blod på skorna bland världens utslagna, det är vår miljö. Jag hoppas vi inte sätter på oss kavaj och slips nu och hamnar på en annan nivå. Då går jag ur, sa Johan von Schreeb till TT.

Han lämnade över ordförandeskapet samma år. Men han går fortfarande på årsmötena. Organisationen har förändrats en hel del sedan dess. I dag jobbar 67 anställda på det svenska kontoret och förra året samlade man in 418 miljoner kronor. Johan von Schreeb gläds åt framgången. Samtidigt saknar han de livliga diskussionerna och de arga debattartiklarna. Han tycker att den svenska grenen har blivit feg. Man borde peka finger mer och våga kritisera.

– När omvärlden säger »Ni som är så duktiga, kan inte ni komma och hjälpa till?« borde man svära och svara »Fan heller, det är er jävla uppgift«. Läkare utan gränser ska inte vara en barmhärtig samarit som hjälper i det tysta. Att vara god är inte självändamål.

Under sommaren 2014 följde Johan von Schreeb rapporteringen om ebolautbrottet i Västafrika med ett halvt öra. Dels för att han hade semester, dels för att epidemier inte var hans område.

Men när Ian från WHO ringde förstod han att det var allvar. Ian är inte en person som hör av sig i onödan.

Kanske var detta den svåraste gången att lämna familjen. Med sin fru har han en outtalad överenskommelse: Måste du åka så måste du. Barnen har inte haft så mycket att säga till om. Men de har blivit vuxna nu och hade följt rapporteringen. De hade hört om sjukvårdspersonal som smittats. Och de visste att sju av tio som smittas dör. Därför bad de honom att inte åka.

Han åkte ändå.

– Om jag inte åkt skulle jag svika mitt jobb. Som katastrofexpert kan jag inte bara sitta här hemma och titta på. Då kan jag likaväl byta jobb.

De första dagarna i Sierra Leone var kaotiska. Varken sängplatser eller vårdpersonal räckte till. Var skulle han börja? Efter alla år som katastrofläkare har han lärt sig ett och annat. Det gäller att ha tålamod och vara strategisk. För att lösa personalbristen sökte han upp lokala infektionsläkare och hyrde en lokal. Efter en vecka kunde den första kursen ges om hur man driver ett ebolacenter och undviker att bli smittad. Samtidigt insåg han att hjälpen på plats var långt ifrån tillräcklig. Tillbaka på hotellet mejlade han UD, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, samt Hans Rosling, professor i internationell hälsa. Han förklarade att läget var allvarligt och att omvärlden måste göra något. För säkerhets skull använde han mejladressen han fått via WHO i stället för sin vanliga från Karolinska sjukhuset. Kanske skulle de ta honom på större allvar då.

I mitten av oktober anlände MSB:s första insatsteam i Västafrika. I samma veva beslutade Sida att mångdubbla sitt stöd till kampen mot ebola. Och Hans Rosling, som syntes överallt med sitt egentillverkade diagram i kartong som illustrerade epidemins utveckling, varnade för en rasande ökning av nya fall.

jvs3

Organisatören. Sedan Johan von Schreeb kom hem från ebolautbrottet i Sierra Leone har han fortsatt arbetet med att bekämpa sjukdomen. Påtryckningar, informationsarbete och många medieframträdanden är hans viktigaste verktyg. 
Sedan Johan von Schreeb kom hem från Sierra Leone har han fortsatt arbetet med att försöka bekämpa ebolaepidemin. Han har haft möten med folkhälsoministern, pratat med journalister och startat en ebolautbildning för fältarbetare på Karolinska sjukhuset. Genom åren har han byggt upp ett stort kontaktnät och kan göra nytta även på hemmaplan. Kanske till och med mer nytta än vad han kan åstadkomma på plats.

Men i ytterfacket på axelväskan han bär med sig överallt ligger passet. I garderoben där hemma står den svarta kabinväskan han reser med till katastrofområden. Bredvid ligger ett liggunderlag, ett myggnät och öronproppar. Han vill vara redo om någon skulle ringa.

Artikeln bygger på en intervju med Johan von Schreeb, hans bok »Katastrofdoktorn: berättelser från fältet« och intervjuer med personer i hans närhet.

Fakta | Johan von Schreeb

Ålder: 53 år.

Familj: Fru och två barn.

Bor: Vasastan, Stockholm.

Karriär: Johan von Schreeb är docent vid Karolinska institutet i Stockholm och leder Kunskapscentrum för internationell katastrofmedicin. Han arbetar även som kirurg med bröstcancerpatienter på Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm. 1993 startade han tillsammans med två andra läkare den svenska sektionen av Läkare utan gränser. Han var organisationens ordförande fram till 1999. År 2007 disputerade han på en avhandling om internationella humanitära hälsoinsatser vid katastrofer. Han har 25 års erfarenhet av att arbeta som kirurg vid katastrofområden i hela världen.

25 år av uppdrag

Utdrag ur boken »Katastrofdoktorn: berättelser från fältet«


Afghanistan, 1989

Pojken grimaserar nervöst när förbandet avlägsnas. Han skadades förra veckan av en detonerad granat. Splittret verkar ha knäckt underbenet på flera ställen. Det är omlagt med en tunn gipsliknande massa som håller det brutna benet på plats.

– Vi har inget gips, förklarar Abdullah och knackar på det hårda förbandet som lagts runt benet. Jag har gjort stabiliserande bandage av mjöl, salt och vatten. Degen stelnar på ett dygn.

jvsafghanistan

Johan von Schreeb i Afghanistan 1989.

Rwanda, 1994

I Rwanda finns ingen nämnd för patienterna att klaga till. Jag blir min egen ansvarsnämnd. Men den inre domaren är inte objektiv. Jag slås av tanken att jag borde lämna tillbaka läkarlegitimationen. För jag har kommit hit för att hjälpa, vara på de godas sida. Jag är här för jag kan rädda liv och lindra nöd, inte ta död på patienter. Jag försöker sova. I mörkret under myggnätet återskapar jag än en gång operationen av den gravida kvinnan. För mitt inte ser jag hur händerna skär, klipper och knyter trådar runt blödande kärl. Jag studerar varje moment om och om igen. Men jag ser inget fel som kan ha lett till hennes död.

Sierra Leone, 2014

Klockan sex på morgonen ringer den nya WHO-chefen. Han pratar hetsigt och låter stressad. En av de utländska medarbetarna som jobbar med smittspårning har insjuknat i ebola. Det råder panik och alla möjliga rykten cirkulerar. Personalen är rädd. Sköterskorna på sjukhuset i Kenema, den enda enhet som förutom Läkare utan gränser isolerar fall och som WHO stöder, hotar att gå i strejk. På två veckor har de inte sett skymten av det extra tillägg på 200 dollar som myndigheten utlovat. Jag lyssnar vidare medan jag klär på mig.

Haiti, 2010. 

Stående sveper jag den sista klunken kaffe och går med snabba steg mot sjukhuset. Det har redan bildats en lång rad av nyanlända sårade som ligger på bårar eller sitter på marken. De viftar och ropar på mig för att fånga min uppmärksamhet. Men jag går beslutsamt förbi. De måste vänta. Ropen från männen som reser nya sjukhustält blandas med oavbrutna skrik från barnen som får såren omlagda. Hela tiden kånkas nya bårar med skadade in. Min uppgift är att snabbt bedöma de nyanlända och besluta vem som ska opereras först och vem som måste vänta.

jvshaiti2

Förberedelser inför operation på Haiti.

 

Juryn för Årets svensk:

Martin Ahlquist, chefredaktör Fokus (ordf)

Antonia Ax:son Johnson, företagsledare

Kajsa Bergqvist, företagare

Erik Blix, journalist

Sven-Olof Bodenfors, kommunikationskonsult

Margareta Garpe, dramatiker