Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Veckans Fokus

I kränkta grabbars skottfält

Precis när polisen andades ut och trodde att lugn rådde i Biskopsgården, detonerade en handgranat. En liten pojke dog. Utsatta områden befinner sig olika ­faser av kriminalitet. Och Göteborgs­förorten är i den svåraste.

Åttaåriga Yuusuf Warzames kropp tvättas, lindas in i lakan och läggs i en omålad träkista. I moskén vid Bellevue i Göteborg ropar imamen ut bönen. De tvåhundra sörjande böjer sina huvuden. Kistan bärs ut ur moskén av Yuusufs anhöriga, och framför den öppna graven på Fridhems kyrkogård i Backa tränger man ihop sig. Kistan sänkas i jorden och pappan håller ett tal för sin son:

– Jag hade velat ha med dig hem, men Gud har valt att du får stanna här. Vi väntar alla på att dö och måste acceptera vad som hänt.

Det är den sista måndagen i augusti. Yuusuf Warzames livsbana klipptes av en handgranat en vecka tidigare, klockan tre på natten. Någon slängde in granaten i lägenheten på Dimvädersgatan i Biskopsgården i Göteborg där Yuusuf, fem andra barn och två vuxna låg och sov. Yuusuf, på besök från England, var svårt skadad och bostaden liknade ett slagfält när den första polispatrullen kom. De bar ut Yuusuf, som kördes till sjukhus och dog tidigt på morgonen.

Granatattacken kom efter en jämförelsevis lugn period i Biskopsgården. Åtta nio månader utan en dödsskjutning och polischefen Robert Karlsson, som arbetar med den grova brottsligheten i Göteborg, kunde umgås med tanken att lugnet nog gick att koppla till att polisen haft vissa framgångar i området. Så sent som i början av augusti kom en dom i Göteborgs tingsrätt som resulterade i fängelse för åtta personer i den brutala skjutningen på Vår Krog och Bar i mars 2015, då två maskerade personer – den ena iklädd polisväst – rusade in på en restaurang i Biskopsgården och sköt vilt med automatvapen. Två personer dödades. Den ene tillhörde ett kriminellt nätverk i södra Biskopsgården. Den andre hade aldrig haft med något gäng att göra, utan råkade bara vara på fel plats vid fel tid. Han var på restaurangen för att titta på Champions League-fotboll på tv, Barcelona mot Manchester City.

Statsminister Stefan Löfven besöker platsen för det dödliga skottdådet på restaurang Vår Krog och Bar 2015.

Statsminister Stefan Löfven besöker platsen för det dödliga skottdådet på restaurang Vår Krog och Bar 2015.

Med gärningsmännen från Vår Krog och Bar inlåsta, några av huvudpersonerna döda, och andra som flyttat utomlands kunde Robert Karlsson tala om »avfällning« bland de mest brottsaktiva.

Men Biskopsgården lever efter sin egen måttstock. När polisen talar om ett relativt lugn sedan vansinnesskjutningen på Vår Krog och Bar har gruppen från södra Biskopsgården genomfört tio hämndaktioner mot gruppen från norra Biskopsgården. Inte bara gängmedlemmar har drabbats. En fyraårig flicka och tre andra personer sprängdes till döds i juni förra året, när en bilbomb detonerade i en rondell i Torslanda.  I oktober samma år sköts en 25-åring ihjäl utanför Sjumilaskolan. Skolbarn och förskolebarn plockade i flera veckor efteråt tomhylsor på rasterna. Tolv människor har mist livet sedan gängbråken började 2012.

Polisen har själv beskrivit Biskopsgården som ett av landets 14 mest »utsatta områden«. Verkligheten bakom det begreppet är att narkotikahandel sker öppet, våldsyttringar är synliga, otryggheten är stor och att människor inte vill medverka i rättsprocesser. En av de saker som Robert Karlsson upprepat den senaste veckan när frågorna regnat över honom om vad polisen gör och varför förorten tillåts att förfalla är att polisen inte kan göra allt själv.

– Långa fängelsestraff fungerar som korta avkylningar, säger Robert Karlsson till Fokus, och resten av arbetet är det inte polisen som löser.  I ett område där människor bor riktigt trångt, där alla inte har skolgång, inte tycker att man har någon chans att lyckas blir kriminalitet lätt ett alternativ, särskilt om man sugs in i det innan man förstår innebörden av det.

Två dagar efter granatattacken gjorde barnminister Åsa Regnér en snabbvisit i Biskopsgården. Till Göteborgs-Posten meddelade hon att regeringen genomfört flera satsningar för att förebygga brottslighet, och att polisen tar situationen på allvar. Men att hon tackade nej till ett möte med den döde pojkens föräldrar och inte  ville besöka minnesplatsen väckte irritation.

En frustrerad man vid namn Abdurahim Mohammed Yuusuf gick fram till ministern och sa:

– Du pratar om säkerhet. Helikoptrar flyger här hela tiden, det är kameror överallt, men det här är inte Syrien eller Somalia, det är Sverige. Du kommer från Stockholm, jag bor här. Jag kan inte låta min son gå utanför dörren och köpa godis. Det finns ingen säkerhet här.

Varje tid har sina kunskapsbaserade arbetssätt. Efter en genomgång av polisens lokalkontor i Stockholm 2011, har insikten konkretiserats om att områden som präglas av social utsatthet och kriminalitet behöver långsiktiga insatser för att få bukt med brottsligheten och öka tryggheten. Socialt utsatta områden befinner sig i olika faser. Varje fas kräver sin speciella arbetsmetod.

Fas ett:

Polisen och kommunen har svårt att jobba, polisen blir utsatt för stenkastning. Minst två patruller krävs vid utryckningar eftersom den ena patrullen ska vakta den andra patrullens bil så att den inte blir sönderslagen. Polisnärvaron blir reaktiv. Man svarar bara på larm. Det finns inget utrymme för dialogbaserat polisarbete eller vanlig fotpatrullering. I dessa områden är det svårt att trovärdigt börja ställa krav på andra samhällsaktörer, på skola, kommun, fastighetsskötare.  När poliserna inte själva klarar av att vara i området blir situationen problematiskt.

Fas två:

Det etablerade samhället har lyckats återta viss kontroll och polisen kan vistas i området utan att kontinuerligt utsättas för konfrontation. De synliga problemen har minskat.  De boende märker att området lugnat ner sig och trygghetsmätningarna börjar visa att folk trivs bättre.

Fas tre:

Området upplevs som mer fridfullt, fler anmäler brott och förtroendet för polisen ökar. Kommunen och polisen har fått i gång dialogen med de boende.

Erfarenheter visar att för polisen i fas ett-områden handlar arbetet i första hand om att öka närvaron, och se till att man själv kan vistas i området, kort sagt: att ta tillbaka området. En metod som används är att man inriktar sig på den brottslighet som de boende anser vara det största problemet. Det är resultatet av en medveten satsning på medborgardialog.
Konsekvensen kan bli att om boende tycker att det största problemet är nedskräpning och buskörning och öppen narkotikaförsäljning bör polisen och kommunen prioritera de tre problemen, även om polisen normalt sett inte lägger krutet där.

– Men genom att göra det vinner man tillbaka förtroende hos många av de goda krafterna i området och på sikt kan man få i gång en dialog och börja fotpatrullera. I och med det ökar tipsinflödet, berättar Bråutredaren Daniel Vesterhav, som tillsammans med kollegan Lars Korsell i slutet av augusti presenterade rapporten »Kriminella nätverk och grupperingar – Polisers bild av maktstrukturer och marknader« (Rapport 2016:12).

Vesterhavs och Korsells intervjuer med ett sextiotal poliser visar att arbetsmetoden inte alltid fungerar gnisselfritt. Det finns en otålighet, att när man kom till fas två och hade återtagit kontrollen, då fanns inte så stor ambition att gå vidare. Polisen var nöjd, man äger ett område, den synliga brottsligheten är inte lika stor som tidigare. Patrullering är möjlig.

– Det som hände på ett ställe var att polischefen började titta på närliggande områden som låg i fas ett, och började allokera om resurser. Det som händer då är att de här områdena i bästa fall håller sig kvar i fas två eller tre och i sämsta fall backar till fas ett, säger Daniel Vesterhav.

Men det är tålamodet som är arbetsmetodens nyckel, att vara kvar också när det lugnar sig på ytan, och fördjupa förtroendet, eftersom det är när ett område klättrat upp i fas tre som polisen och samhället måste börja jobba med den dolda brottsligheten, det som inte fångas upp i trygghetsmätningar. Ett tecken på ekonomisk eller organiserad brottslighet är att en viss sorts varor är mycket billigare än på andra ställen. Falafel för 25 kronor, låga priser på frisörsalongerna, billiga cigaretter i närbutiken och billig kemtvätt. Om poliser börjar jobba för tidigt med de informella strukturer som kontrollerar sådan handel blir de oftast mindre populära,  eftersom man angriper saker som de boende kanske tycker är bra.

Till förortsgruppen ansluter sig, till skillnad från till mc-gäng, personer slumpmässigt. De glider in i kriminaliteten just för att de bor där, och för att de kanske ser upp till andra i gruppen, ser att folk är rädda för dem. Med tiden börjar man göra lite tjänster åt nätverket, gömmer ett vapen, transporterar knark, blir mer aktiv i kriminaliteten. Till slut är man en del av nätverket, utan att det går att peka på någon dag när man blivit medlem, i ett gäng som inte bryr sig om att ha något namn.

– Ibland kan man få en bild när man pratar om åtgärder, som att de kriminella nätverken är som en religiös sekt, som aktivt suger upp ungdomar, men den bilden får inte vi, berättar Daniel Vesterhav.

De kriminella nätverkens gemensamma beståndsdel stavas skrämselkapital. All organiserad brottslighet bygger på att individerna ska skaffa sig en ställning som gör andra rädda för dem. Ett misstag polisen gjorde när mc-gängen kom i början av 1990-talet var att inte se skrämselkapitalet som byggdes upp. Man lurades av att de brott mc-gängen begick var lindriga, som att sälja alkohol svart, men det var skrämselkapitalet som gav mc-gängen makt och inflytande. Det är skrämselkapitalet som driver hämndkedjan i Biskopsgården.

Daniel Vesterhav:
– Hur rädd du är för mig som person och den grupp jag tillhör är avgörande. Det är mitt anseende, mitt kriminella cv som gör att jag kanske måste agera våldsamt på vad en utomstående ser som en trivial sak, men kriminella nätverk är lättkränkta, och måste vara det. Någon kanske har talat för länge med någons flickvän, och om den som är irriterad över det släpper det ser folk honom som svag, och hans våldskapital minskar. Därför begår han en våldshandling. Efter ett tag är den som drabbades en del i ett kriminellt nätverk och har kompisar med sig. Kompisarna blir  också kränkta och dras in. När någon blir skjuten och någon hamnar i fängelse finns känslan av kränkningar kvar hos många, och konflikten fortsätter.

I Vesterhavs och Korsells studie berättar poliser om en ökad hänsynslöshet i den kriminella miljön i förorterna, en ökning av skjutningar kopplade till den kriminella miljön. Flera av skjutningarna sker på allmän plats, ett litet tecken på att man inte bryr sig så mycket om att tredje part kommer till skada. Det dödliga våldet i Sverige har inte ökat sedan 1980-talet. Däremot
har andelen av det dödliga våldet som berör konflikter mellan kriminella ökat.

I Biskopsgården återstår det mesta att göra.

Åtta dagar efter mordet på Yuusuf Warzame gick polischefen Robert Karlsson ut med en ny appell, som riktade sig till de kriminella i Biskopsgården.

– Hjälp oss nu, annars finns det risk att din lillebror eller mamma drabbas nästa gång.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera