Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Upp till kamp emot arbetarna

1968 kommer under året dissekeras i termer av uppror, frigörelse, individualism. Dit hör också, tror jag, ett vänsterauktoritärt arv som från marginalen muterats till makten.

Medelklassungdomarna ur 68-generationen rödfärgade förvisso tidsandan men den politiska ideologin kunde förstås inte bli statsreligion. Sverige som klassamhälle där arbetarna snart skulle störta kapitalet legitimerades aldrig via kulturpropositioner, SOU-utredningar, policydokument, styr-målplaner eller värdegrunder. Tillskillnad från idag under postkolonialismens, intersektionalismens och genusteorins hegemoni slapp dåtidens offentliganställda skolas i typ marxism-leninismen enligt Mao Zedongs tänkande.

Jag undrar om det lyckade uppsvinget till samhällsnivå för nutidens version av vänstersekterism beror på den dysfunktionella relationen till arbetarklassen. Den har alltid varit, på social justice warrior-lingo, problematisk. Ursäkta en summarisk historieskrivning men förr levde arbetarna i synd och smuts och skulle räddas av välgörenhetsdamernas välartade medelklassJesus. Sedan kom 68- generationens medelklassrebeller med en ny väckelse. Befrielsen var förvisso arbetarklassens eget verk men massorna behövde massor av skolning. De var fortfarande helt fel som nu roade sig med uttryck för amerikansk kulturimperialism.

Arbetarna fattade inte heller att det var borgerligt, alltså väldigt fel, att sköta sin hygien, klä upp sig, städa, gilla gardiner och julpynta. Arbetarklassen fattade helt enkelt inte poängen med anti-borgerligheten som varit klanmärke och mot-identitet för finmedelklassens rebeller i århundraden.

Skymfordet borgerlig föll så i glömska och SD/rasist blev den vanligaste ersättningen för argument. Fienden byttes mot borgerligheten till den apolitiska klasslösa sociala konstruktionen och de vita kropparna. Och arbetarna som svek sitt revolutionära uppdrag är återigen enbart trash men nu vitt trash och som alltid i stort behov av uppfostran.

Vänstern skippade arbetarklassen och därmed sitt historiska uppdrag; att verka för ekonomisk samhällsomvandling. Kvar blev endast moral och värderingar som idag är insatsen i en ny sorts historisk kompromiss. Kapitalet tar hand om ekonomin och som belöning får medelklassvänstern sköta folkfostran.

I det nya saltsjöbadsliknande avtalet som tycks ha uppstått bär vänstern bland annat ansvar för att ny anti-rasistisk människa skolas fram som inte ska vara rädd för det okända i form av mångkultur men som samtidigt måste förstå att Sverige alltid varit mångkulturellt. Medan delar av den politiska-ekonomiska eliten ser fram emot inströmning av en stor megabillig arbetskraftsarmé och att regleringar i form av den demokratiska nationalstaten upplöses.

Men vad är en vänster utan ekonomisk maktkritik och samhällsomvandlande visioner? Jo, ett gäng kristna moraltanter som likt syjuntan med bazar till förmån för afrikamissionen brast ut i gråt 1968 när den fräcke studenten stack in huvudet och ropade k#ken.

För den nya historiska kompromissen innebär ett märkligt maktombyte . En puritansk vänster istället för den kyrksamma borgerligheten vaktar folkmoralen och hutar åt vulgärt ovårdat språk, åsikter och beteenden. Att nättrolla lättkränkta ömtåliga folkuppfostrare har därför blivit en egen genre men enbart för alt-rightkidsens skadeglada provokatörer. Medan vänstern kristet går med välgörenhetskorgen istället för att häckla rådande ordning och organisera sig för samhällsreformering.

Vänstern har alltså blivit systemlojal med budskapet att det ändå går jättebra för Sverige trots växande klyftor och dramatisk ökning av gängvåld. Likt forna diktaturkramare avfärdar folkfostrarna in i det längsta verkligheten som hat och alarmism medan de förr skulle larmat högst. Och samhällsvacuumet som uppstått fylls istället med politiska pr-utspel, censurivrande och auktoritära antirasist-karriärister och deras svans plus extremister av olika färg och tro.

Men om den upplysta medelklassen till slut blir utsatta för förortens vardag kommer de inte ropa efter diskursanalyser, språkpoliser eller seminarier kring sin koloniala vita blick och hijaben som normkritik. De kommer att satsa jobbskatteavdraget på vaktbolag och rösta på partiet med bäst problembeskrivning oavsett politisk färg och så klart är de anti-rasister.

Läs mer av Ann Charlott Altstadt

En tävlan i utsatthet 

Vit man vänsterns enda fiende

Moral i stället för ideologi

Alla krönikor av Ann Charlott Altstadt 

 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera