Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Mamma julstädar som mamma

Det meningslösa jagandet efter dammtussar handlar om makt. Men också om att föra en god tradition vidare.

Via en av köksstolarna stiger Thelma Åkerberg upp på det vitmålade köksbordet. Hon undviker noga klaffen som hon fällt ut till kaffegästerna dagen innan, den håller inte att stå på, och tar ett långt kliv ut på diskbänken. Det är torsdag, den dag då hon varje vecka städar för att få fint inför helgen, en rutin som hon haft i hela sitt liv. En gång i månaden gör hon köksbordsmanövern för att nå att torka ovanpå de väggfasta köksskåpen. Nu lackar det dessutom mot jul och hennes 82-årsdag på årets mörkaste dag, då släkten ska samlas. Hon börjar noggrant torka av de redan tömda skåpen, inuti, utanpå, ovanpå. Kanske gnolar hon på någon visa, det är fortfarande tidigt på dagen. Hon är pigg och har papiljotterna kvar i håret under en huvudduk.

När hon är färdig blänker det från alla målade ytor och nöjd kliver hon tillbaka till köksbordet. I sin iver glömmer hon klaffen. I ett slag flyttas tyngdpunkten från de fyra benen och bordet välter.

Ska man verkligen behöva vända upp och ner på hela huset till jul för att hemmet ska vara fint och rent? Det frågade sig signaturen Steffen redan 1913, i kvinnotidningen Idun. På det viset liknade hon många av dagens moderna människor. Det som skilde sig var möjligen hennes bevekelsegrunder. Hon menade att eftersom man redan gjort en grundlig rengöring från golv till tak både vår och höst och dessutom hade storstädningen en gång i veckan – då golven tvättas, mattorna piskas och dukar skakas, då möbler borstas och en omsorgsfullare dammtorkning än den dagliga sker – så borde det väl inte vara nödvändigt. Dessutom putsas ju silvret en till två gånger i månaden.

»Det dagliga lifvet är för vår tids kvinna, om hon vill följa med sin tid och något så när lefva som kulturmänniska, i sig själft uppslitande nog, utan att hon just till julen skall behöfva förpina sig med ett oförståndigt hopande af extra arbete«, skriver Steffen.

Den som möjligen skulle känna igen sig i Steffens inställning är Thelma, som var min mormor. Hon växte upp på 30-talet i Finland, under den tid då Lubbe Nordström for land och rike runt för att inspektera »Lort-Sverige«. Lagom tills hon bildade familj efter kriget stod hemmafru-idealet på tillväxt och nya städningsideal spred sig från de borgerliga kretsar som läste Idun, även bland finlandssvenskar, ner till enklare tjänstemannafamiljer. Medan allt fler ur den växande medelklassen vande sig vid en hemmafru blev städningen intimt förknippad med kvinnan som var hemma och gjorde mysigt. Birger Sjöbergs Frida städar inte bara perfekt, hon är vacker och glad medan hon gör det. Hon dansar fram när hon städar.

För Thelma och hennes medsystrar i en hårt arbetande arbetarklass däremot var hemmafruidealet aldrig ens en verklighetsfrånvänd dröm. För henne blev den nya påbjudna städordningen i stället ett sätt att skilja ut sig som en av de skötsamma, dugliga.

Samhällets smärtpunkt kallar socialantropologen Fanny Ambjörnsson, i höstens bok »Tid att städa«, denna repetitiva, tråkiga och smutsiga rutinsyssla som helt saknar status. I boken framstår städning som antipoden till självförverkligande, helt utan berättigande i ett modernt liv. Den ständigt återkommande smutsen blir som ett hån mot det linjära framstegstänkandet, där det värsta är den tidsspillan som ett riktigt blankt hem kräver.

»I ett samhälle där tid alltmer betraktas som en bristvara kommer också maktrelationer att organiseras kring tid«, skriver Fanny Ambjörnsson, och lägger i boken stor möda vid att försöka hitta en förklaring till varför det fortfarande är kvinnor som förlorar den kampen om tiden, trots att kvinnor och män numera yrkesarbetar i samma utsträckning. Hon konstaterar med hjälp av kvalitativa fältintervjuer att det finns en särskild blick för smuts som verkar traderas från mor till dotter. Och den som ser smutsen får också ansvaret för den. En lösning har blivit att den totala tiden vi lägger på hushållsarbete har minskat, från 29 timmar i veckan 1974 till 20,5 timmar 2010. Men kraven på ett perfekt hem har snarare ökat.

Så vem ska städa, när ingen ska göra det? Svaret på frågan, ställd på det viset, kan bara bli Rut. Eller Thelma.

Thelma hade tur i oturen. Hon landade på ena höften och tog emot sig med handen. Smärtan från högra skinkan satt i ett år. Tummen plågade henne återstoden av hennes liv, men de nya idéerna om att städning inte längre var livsnödvändigt fick aldrig fäste. Julstädningen var färdig till advent och hela december sken hennes lägenhet med en särskild lyster i glansen från adventsljusstakar och stjärnor.

Thelma var en mild och vänlig person, som helt plötsligt kunde brusa upp. Då svor hon och kunde ibland ta till könsord. Och det var vad som flög över hennes läppar när hon hade läst i Expressen att det skulle röstas om Rut-avdrag år 2007. Hon var så upprörd över att någon kunde föreslå en återgång till de förnedrande pigjobb som hon själv tvingats ta som barn. För henne var det en lättnad när hon fick jobb som städerska på busstationen i Borgå, och senare, i Sverige, på Handens sjukhus. Hon fick arbetskamrater att prata med, blev en i gänget. Inte ständigt underordnad och i vägen. När hon gick i pension vid 65 hade hon städat i 53 år.

Som Fanny Ambjörnsson skriver så har städning aldrig handlat om kön, det har alltid handlat om makt. Som Birger Sjöberg konstaterar står Frida, trots att hon löper fint »som suset i en vass«, inte »på vår samhällssteges högsta topp«.

På samma vis som att män kopplas till kultur och kvinnor till natur, så anses arbetarklassen vara mer naturlig och rå jämfört med den borgerliga. Mindre kultiverade, mer okontrollerade och därmed mer passande för smuts, skriver Fanny Ambjörnsson, och påminner om att det är ökade inkomstskillnader som har gjort att tillgången på billiga hushållstjänster har ökat, i kombination med ett ökat utbud av arbetskraft från fattiga länder med lägre lön och sämre arbetsvillkor än andra migranter, vilket enligt Ambjörnsson »signalerar att hemarbete inte är att betrakta som ett riktigt arbete«.

Långt borta är Maja Ekelöfs vardagsnära empati i »Rapport från en skurhink« från 1970, där hon inte ens klarar av att njuta av den sprakande kaminen på besök hos »Gun och Stig« i storstaden. Hon vet alltför väl hur jobbigt det är för eldaren: »Vackert och skönt för den som slipper bära och hugga veden.«

Thelma var en diskret person med hög personlig integritet. Det var därför med viss spänning jag följde med mamma för att rensa lådor och skåp efter hennes död 2008. Jag var på jakt efter brev, dokument, anteckningar som kunde berätta okända historier om vem hon en gång varit. Bara för att upptäcka att mormor hade döstädat. Förstås. Några vykort i en korg. »Hej Thelma. Hoppas att du har det fint. Här skiner solen just nu …«

Det tog några år innan jag insåg att jag faktiskt för första gången var fri att välja. Jag befinner mig i den första generationen efter en lång rad av städerskor där några av oss faktiskt har råd att slippa städa själva. Mormor skulle inte längre bli sårad. Skulle mamma det? Jag tror hon skulle förstå. Hon skulle åtminstone acceptera. Att vi blivit något annat. Något … bättre? »Bättre folk« är uttrycket mormor brukade använda om »dom«. De som fanns överallt omkring henne, kringskar henne. De som bestämde, betalade, ägde.

Och jag tänker att det är viktigt att bryta dåliga och nedbrytande arv, men att arv också kan handla om en livshållning, en respekt för släktens i gemenskap genomlevda erfarenheter och värderingar.

Så jag klättrar upp på stolar för att torka skåp, fläktar och taklister, och eftersom jag inte står ut med att offra en hel vecka av min tid på detta reproduktiva, snarare än produktiva, julstädande, så börjar jag redan i september. Jag lyssnar på musik och ofta sjunger jag till. Tar ett skåp då och då, rum för rum. Själva traditionen, själva akten får mig varje år att tänka på mormor och hennes många visdomar om damm och renhet. Och att minnas min unga trallande mamma med svetten lackande under det uppsatta håret. Jag tänker på mina barn, hur dofterna av renhet blandar sig med kanel, apelsin och lantlåda till en madeleinekakedoft av jul. Två söner och två döttrar. Sprider antagligen vidare kvinnoarvet. Bryter herre- och tjänstefolkarvet. Ibland har man inget val. Ibland måste man välja.

Fakta | Städläsning

»En piga bland pigor«, Ester Blenda Nordström, 1914

»Frida i vårstädningen«, Birger Sjöberg, 1922

»Lort-Sverige«, Ludvig Nordström, 1938

»Rapport från en skurhink«, Maja Ekelöf, 1970

»En stor bok om städning«, Maria Antas, 2013

»Konsten att städa«, Marie Kondo, 2015

»Döstädning; ingen sorglig historia«, Margareta Magnusson, 2017

»Tid att städa«, Fanny Ambjörnsson, 2018

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera