Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

En gammal stridsfråga är tillbaka

Utan överskottsmål räcker pengarna till allt!

Nu har klyftan också inom socialdemokratin manifesterats tydligt och öppet. Den nya gruppen Reformisterna dyker upp med gamla krav. Det politiska läget och januariavtalet skapar splittring inte bara inom borgerligheten utan också inom socialdemokratin. Den gamla höger-vänster-skalan regerar igen. Gal-tan-skalan tappar i relevans.

Reformisterna har ett välkänt program. Många punkter känns igen från Vänsterpartiet eller från motioner på socialdemokratiska kongresser. Men det allra viktigaste förslaget, det som är förutsättningen för allt det som kommer sedan, är också det första förslaget i Reformisternas punkt nummer 1:

»Överge överskottsmålet för statens finanser!«

Överskottsmålet stipulerar att staten över en konjunkturcykel ska spara i statens finanser så att man kan klara sig i dåliga tider. Det skulle också kunna kallas ett kollektivt sparande, men Socialdemokraterna har undvikit det begreppet för att inte provocera de borgerliga. Sparmålet innebär att staten inte gör av med alla inkomster, utan sparar ett bestämt överskott. När det infördes var överskottsmålet 2 procent. Men efter att tiderna varit goda under lång tid har målet succesivt sänkts, vilket har gett både de borgerliga och finansminister Magdalena Andersson (S) ett reformutrymme. Skulle överskottsmålet slopas helt och hållet, som Reformisterna vill, skulle det bli många miljarder över till kraftigt höjda pensioner, subventionerat bostadsbyggande, generös regionalpolitik och allt annat som står på önskelistan. Men staten skulle stå sämre rustad i dåliga tider. Innebörden av Reformisternas första krav är nämligen en radikal omläggning av den ekonomiska politiken och det budgetpolitiska ramverket.

»Den totala offentliga ekonomin ska kunna uppvisa underskott och lånefinansieras om så behövs under ett flertal år för att genomföra önskade investeringar i att möta samhällsutmaningar«, heter det i Reformisternas program.

Det här är en minoritetsståndpunkt inom socialdemokratin. Det har stått strid om detta på kongresserna sedan början av 90-talet. Ett tag hette banerföraren Håkan Juholt, men manteln bärs nu av Daniel Suhonen. De som hållit fast vid budgetdisciplin och ramverk har vunnit, ibland under parollen att den som är satt i skuld är icke fri.

Det intressanta är att de gamla Moderaterna en gång stod för samma linje som Suhonen, men med andra argument. Överskottsmål är stöld och överbeskattning, menade förre partiledaren Bo Lundgren (M). Jag minns oändliga och snåriga intervjuer med dåvarande moderatledaren som betraktade varje fråga om överskottsmål närmast som en socialistisk provokation. Detta var ju ett kollektivt sparande som försvårade skattesänkningar. Ett sparande som på samma sätt försvårar dyra reformer. Där förenas gammal höger och ny vänster.

Anders Borg (M) och Fredrik Reinfeldt (M) i de nya Moderaterna köpte principen om överskottsmål. Principen lever vidare, stark över blockgränsen, och den är punkt nummer 1 i januariavtalet:

»Överenskommelsen om det finanspolitiska ramverket ska värnas.«

Det är inte kattskit det här. Det är en politisk grundbult och överordnad princip. Utan överskottsmål och utgiftstak ingenting annat. Det är en paragraf som övertrumfar alla andra politiska löften.

Det kan stå vad som helst övrigt i januariavtalet, men inget går att genomföra om det finanspolitiska ramverket förstörs. Reformisterna å sin sida kan lova guld och gröna skogar – men först måste de krossa det finanspolitiska ramverket. Därför är det också deras första punkt. Detta är principer som väglett höger- och vänster­regeringar i decennier.  Frågan är om det räcker med reformer för att rå på denna grundbult. Det krävs nog en revolution.

Erik Fichtelius, läs hans krönikor här. 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera