Nationalistisk årtalsmagi

Text:

I Bilbao åt jag middag med en tidigare EU-parlamentariker. Han sa sig ha läst böcker om den finske marskalken Mannerheim. Jag frågade vilka. Han sa sig inte minnas. Han mindes däremot nog mycket annat.

Bilbao är en rik stad, Baskien är en rik region. Många basker vill ännu i dag se ett självständigt Baskien. Det sitter 500 ETA-medlemmar i fängelser runtom i Spanien. De ville en gång med våld och terror skapa ett Stor-Baskien, med territorier både i Frankrike och i Spanien. Den drömmen är säkert inte död, trots att ETA formellt la ner sina vapen 2011.

På dagen i Bilbao besökte jag fotbollsklubben Athletic Bilbaos museum. I klubben godkänns bara spelare med baskisk härkomst och identitet. En av de anställda sa till mig att Athletic Bilbao hellre för­lorar med ett lag sammansatt av basker än vinner med hjälp av främlingar. Jag stod tyst, förstummad, hade ingenting att säga.
Den baskiske före detta MEP:n hade däremot mycket att säga. Han menade att Baskien borde bli självständigt. Han sa att det finns historiska belägg för denna strävan. Jag frågade vilka. Han svarade med att tala om den stora spanska armadan som 1588 skulle invadera det protestan­tiska England. Försöket misslyckades grovt. De spanska fartygen drevs på flykt.

Men. I den stora armadan fanns också en baskisk sjökapten. Han ville att fartygen efter nederlaget skulle gå längs en rutt som undvek de riviga vattnen kring Irland och Skottland. På hemvägen gick delar av armadan in i en storm utanför Skottland. Den blev katastrofal. Många fartyg sjönk, hundratals människor dog. Den stormen skulle armadan alltså ha undvikit om de spanska officerarna bara haft förstånd att lyssna på den baskiske kaptenens råd, menade MEP:n, lätt agiterat.

Jaha, sa jag då och gick ut i den spanska solen. Fast nu handlar det ju inte om Baskien utan om Katalonien och kon­stitutionen. Jag läser i tidningarna att det finns katalaner som i protest mot regeringen i Madrid har lyft 1 714 euro från sina bankkonton. Varför denna summa? Jo, för att påminna om det katalanska nederlaget under­ det spanska tronföljdskriget år 1714. Det är rätt svårt att förstå logiken i hela denna årtalsmagi. För om jag nu förstår saken rätt så uttrycker dessa katalaner alltså medlidande med sig själva och med sin egen historia för att uppamma styrka i kampen mot centralmakten i Madrid.

Jag har nu inga starka åsikter i ärendet Katalonien, men jag skyr den uppflammande nationalismen. De katalanska högerkrafterna visar sig primärt vara förbannade på att Kataloniens ackumu­lerade skatter går till Madrid. De katalanska vänsterkrafterna däremot, som ofta är anarkister, strider inte bara mot Madrid utan också mot EU, mot euron, mot globaliseringen och, ja, mot själva kapital­ismen. Och slutresultatet kan väl i teorin bli just det som anarkisterna vill. Alltså att de inte har någonting kvar.

I Madrid säger sig regeringen nu representera lag och ordning. I Katalonien däremot säger man sig representera demo­krati och folkrätt. Det är två hårda positioner. De påminner mig också om den klassiska idéhistoriska distinktionen mellan begreppen liberty och freedom. Liberty handlar om lag och juridik, medan freedom handlar om emotioner och psykologi.

I många fall är det viktigt att göra denna distinktion. Frihet är som bekant ett ord man tar till när man ingenting mer har att förlora och kanske bara vill gå sin egen väg. Men när man dessutom måste beakta skatter och autonomi och EU och euro så förutsätter freedom också den hårdare medspelaren liberty. Utan lagar finns ingen frihet. I all synnerhet inte om man försöker vara förnuftig. Vilket man ju ofta försöker, i det nerkylda Norden.

Läs mer av Nils Eric Forsgård

Den politiska striden i Europa står mellan­ pessimism­ och optimism

Tågresor är hopplösa

Ett italienskt sår som aldrig läkt

Ryssland är inte Sovjetunionen

Förvirrade dödsstraff 

Text: