Postolympisk blues – drabbar både publik och utövare

Snart dags att lämna OS-festen. Baksmällan kan bli tung – inte minst för idrottarna själva.

Jag har ju i den här lilla spalten sjungit elitidrottens lov i olika tonarter, med fokus på åskådarperspektivet. Ett evenemang som OS inspirerar, underhåller, binder samman oss sportälskare och tar rygg på det goda hos våra tribalistiska instinkter: sammansvetsning, empati, engagemang.

När jag nu kommit till mitt sista inlägg, vet jag redan att post-olympisk blues väntar nästa vecka. De stora mästerskapen lämnar alltid ett hål efter sig i mitt bröst. Från sportfest till grå vardag – det kan alltså kännas lite tungt. Finns det motsvarande känslor hos de tävlande?

Ja, det kan ni hoppa opp och sätta er på!

IOK tog 2019 upp den bredare problematiken om psykisk dysfunktion hos elitidrottare i en ambitiös forskningsöversikt. Förekomsten av alkoholmissbruk, depression, utbrändhet, ätstörningar, ångest med mycket mera var utbredd.

Oroande siffror som att en tredjedel av de elitaktiva dras med depressionssymptom, har förts fram.

Här finns förstås en hönan- och äggetproblematik: Skapar elitidrotten psykisk ohälsa? Eller drar sig psykiskt sårbara individer till elitidrotten?

Oavsett svar: Elitidrottare behöver ges tillgång till mentalt stöd, både under och efter karriären.

När det gäller den mer specifika problematiken om hur tiden efter stora mästerskap/satsningar upplevs, har bland andra OS-historiens mest medaljerade deltagare, simmaren Michael Phelps, vittnat om postolympiska perioder så mörka, att han övervägt självmord.

I en studie djupintervjuades 18 australiensiska tävlande i Rio-OS 2016. De vittnade om känslor av meningsförlust, nedstämdhet. Och ensamhet: “Före Rio hade jag tillgång till lagledaren, fystränare, en psykolog, förbundskaptenen, en nutritionist, massörer och allt möjligt. Alla med uppgiften att hjälpa mig. Efter Rio blev jag inte kontaktad av en enda person.”

De som lyckats bra i OS, utifrån förväntningar, tycktes klara sig bättre. (Gärna pension – men först en rejäl medalj! Eller i alla fall personbästa. Eller åtminstone känslan att ha toppat formen och kramat ut max.)

Viktigt var att ha något slags livsplan efter tävlingarna. Bröllop, studier, resor och tydligt fokus på nästa säsong var sådant som nämndes. (Här länk för vidareläsning).

Nu går vi in i sista OS-helgen. En femmilsmedalj skulle inte sitta fel! Och gärna curlingguld. Sedan väntar resten av livet, för oss som tittar, och för dem som tävlar.

Det kommer inte alltid att kännas lätt. Men precis som delad glädje kan vara dubbel glädje, kan delad sorg vara halverad sorg. Ta hand om varandra!

Och till senhösten är det fotbolls-VM.

***

Läs även de övriga av Erik Hörstadius OS-betraktelser:

Köp din prenumeration på Fokus här. 

Text:

Toppbild: Martina Holmberg / TT