Sportälskare i alla länder – förenen eder

Visst händer det att idrotten lockar fram våra sämsta sidor. Men det är undantaget. Huvudregeln handlar om glädje, spänning, inspiration – och respekt för motståndaren.

Det talas ibland förlöjligande om idrott. ”Tjugotvå karlar i kortbyxor som jagar en boll” – så kan det låta. Det stör mig inte nämnvärt. Vi människor ter oss ofta löjliga, betraktade ur rätt många perspektiv, faktiskt.

Ta bara sex! Det kan ju se outsägligt löjligt ut. Liksom handsfreetelefonerande, Nobelprisutdelningar och det mesta av vuxendans.

Hörstadius OS

Under vinjetten ”Hörstadius OS” ger Fokus krönikör Erik Hörstadius dagliga betraktelser om den pågående vinterolympiaden i Peking 2022, där han för övrigt är född år 1964.

Mer problematiskt är det avståndstagande från (tävlings)idrott på moralisk och politisk grund man ibland stöter på.

Om oregerliga slynglar tänder bengaliska eldar på fotbollsläktare eller brölar i tunnelbanevagnar, görs det till bevis för att de stora lagidrotterna är farliga och förvildande. Medan miraklet förstås är den i princip försumbara förekomsten av våld och hot när miljontals människor – många av dem unga män med ej färdigutvecklade hjärnor – samlas på arenor världen över för att stötta favoritlaget.

(Dock medges att så kallad huliganism var ett genuint samhällsproblem under 80- och 90-tal).

Idrottens anses av somliga uppmuntra osunda kroppsideal, ja, rentav forma en människosyn som vetter åt fascismen och den starkes rätt. Men enligt samma logik skulle även uppmuntran av akademisk framgång och konstnärlig skaparkraft dela in oss i över- och undermänniskor.

Idrotten tribaliserar oss, lyder annan kritik. AIK mot Djurgården. Argentina mot Brasilien. Men vi människor är ”tribala”. Och idrottstribalismen innehåller i regel den största respekt för både motståndare och regelbok. Förluster accepteras. Nästa vecka vinner vi!

I den kanske mest ”tribala” sporten av alla, fotboll, händer det rentav att fansen till ena laget tar upp en applåd för en stjärna i det andra laget, som gjort något spektakulärt. Kärleken till sporten förenar mer än lagrivaliteten splittrar. AIK:are och Djurgårdare håller allihop på Kung Fotboll.

Och den som tittar på OS, får snabbt syn på hur rivalerna peppar, tröstar, hjälper och klappar om varandra. Inte sällan förmår de dessutom glädjas över konkurrenternas framgång. (Det kan också vara värt att påpeka att religiösa extremister, som talibanerna, har en lång historia av att bekämpa sport).

Förresten, fundera en stund över miraklet att vi människor ger bort så mycket i skatt och välgörenhet och engagemang till människor vi alls inte känner, i länder över hela klotet. Det handlar om fantasi och empati – och följer delvis samma spår i hjärnan som gör att vi kan hålla på idrottsmän och kvinnor vi aldrig träffat, bara för att de tävlar under en specifik tygbit. Ett klubbemblem – en blågul flagga.

Under senare år har det växt fram en idé inom barn- och ungdomsidrotten, att tävling är skadligt. Man räknar därför inte mål i matcherna, och man gör inte serietabeller baserade på vinster, oavgjorda och förluster. Grattis sporthatare! En poäng till er! Men jag är säker på att de unga därmed berövas något viktigt.

Tack vare OS försätts de i alla fall i kontakt med detta viktiga.

***

Läs även de övriga av Erik Hörstadius OS-betraktelser:

Köp din prenumeration på Fokus här.

Text:

Toppbild: Heiko Junge / TT