Vi väljer fel partner

Förhållanden som inleds i ungdomen har alarmerande dåliga odds. Inte nog med att man inte alltid känner sin partner – ofta känner man knappt sig själv.

Jag intervjuade en gång för länge sedan (jag var nygift för första gången) två terapeuter, en man och en kvinna som arbetade tillsammans med krisande par. Frågade: Varför slutar egentligen så många ingångna äktenskap i skilsmässa? Vad gör folk för fel? Finns det något mönster som ni urskiljer här på er mottagning?

Jag minns att kvinnan dröjde litet med svaret, lät blicken glida iväg ut mot någon obestämd punkt i rummet, men så kom det till sist: Jaa, det korta svaret är att folk väljer fel partner, helt enkelt.

Vad är kärlek? Några skribenter försöker att besvara frågan i Fokus.

Ett antal år senare (jag var nyskild för första gången) hade jag anledning att minnas hur de där orden föll inne på den där mottagningen, och jag började luta åt att den där terapeuten faktiskt hade rätt. Jag hade valt fel partner, och det hade min exfru också. Jag hade själv varit fel, väldigt fel, vald av fel skäl och utan tillräcklig eftertanke.

När vi som unga går in i förhållanden som ska föreställa seriösa och långvariga, så är ju oddsen alarmerande låga för kollaps i någorlunda närtid. Jag har en liten egentillverkad teori om varför.

Vi är, för det första, oerfarna och ogenomtänkta eftersom vi är just unga. Vi känner inte oss själva och är inte klara över våra egna behov eller vilka krockskador vi bär med oss från uppväxten. Hur ska vi då kunna välja rätt? På vilka grunder? När jag nu efteråt tänker på hur ytligt jag som ung resonerade, i den mån jag resonerade alls, rodnar jag. Det är genant. Att det gick som det gjorde framstår i efterhand som ödesbestämt.

Men skulle vi, mot förmodan, faktiskt känna våra egna behov och vår förmåga att tillgodose någon annans, så är det, för det andra, långt ifrån alla i denna exklusiva lilla skara som faktiskt accepterar sina behov och är beredda att stå för dem. Behov kan vara pinsamma. Dessutom krävs det, för det tredje, inte obetydliga färdigheter i kommunikation för att förmedla dessa insikter och ta emot motsvarande förtroenden.

Efter dessa tre gallringar är vi nere i ett ytterst litet antal personer som är redo för kärlek. Dessa tu ska dessutom ha turen att råka träffa varandra vid rätt tillfälle.

Vi känner inte oss själva och är inte klara över våra egna behov eller vilka krockskador vi bär med oss från uppväxten, Hur ska vi då kunna välja rätt? På vilka grunder?

När jag tänker på unga människor i kärleksrelationer, ser jag framför mig René Magrittes målning (Les Amants) av två älskande som kysser varandra, med huvudena insvepta i varsitt vitt tygstycke. De blundar, måste vi förmoda, och famlar i mörkret, ohjälpligt intrasslade i sina egna projiceringar och bekräftelsebehov, och de anar bara vaga konturer av den som de tror sig älska.

Och jag tänker på vad komikern Chris Rock, han som blev örfilad av Will Smith på Oscarsgalan i våras, lär ha sagt: ”När du träffar någon ny, så är det inte den personen du träffar, utan du träffar hans eller hennes agent.” Det vill säga: När man dejtar är man sällan särskilt angelägen att köra upp sina fel och brister i näsan på den andra. Åtminstone inte inledningsvis. Man kanske väljer att spela ödmjukhetskortet, men då är ju det av strategiska skäl och inte för att man är en fin människa.

Ja, och så ljuger man.

Jodå, säg inte emot! Vi ljuger inte minst av det enkla skälet att vi ljuger för oss själva. Det är som när vi anlägger bästa fotominen inför kameran; vi vill se bra ut. Och för att skapa någon sorts ordning i våra liv, formar vi det förflutna till en mer eller mindre sammanhållen berättelse, hårt redigerad – annars hänger den inte ihop. ”Låt oss vara ärliga om vårt ljugande, det gör oss bättre på att älska”, skriver den amerikanske filosofen Clancy Martin i en bok jag ofta återvänder till: Love and Lies.

Men trots alla de små och stora bedrägerierna, trots de tygstycken våra huvuden är insvepta i, så är ju den första förälskelsefasen enkel, en enda angenäm promenad i parken. Den är ett rus, en tripp under vilken världen är som allra vackrast och man själv är oåtkomlig för tillvarons vanliga vattentortyr av motgångar och förtretligheter. Ingenting ter sig som särskilt viktigt vid sidan av den pulserande förälskelsen. Man är sedd! Och man är omsluten av den älskades välvilja.

När vi är förälskade badar våra hjärnor i en potent cocktail av signalsubstanser och hormoner som skapar en eufori så kraftfull att den kan få oss att glömma att både äta och sova. Man går på moln, som det heter, man är oövervinnerlig. Men man kanske inte får så mycket vettigt gjort på jobbet. Den verkligt njutningslystne, som har både en robust fysik och överseende uppdragsgivare, inrättar lämpligen sitt liv som en enda lång serie av sexmånadersrelationer för att hela tiden hålla dopamindosen på topp och undvika allt som riskerar att bli erotikdödande rutiner.

För sådana vällustingar är Tinder och andra dejtingappar givetvis en välsignelse. Utbudet av förälskelsesugna partners är outtömligt och just ingenting hindrar den rastlöse att utforska det gräs som kanske är grönare på andra sidan. Jag gissar att det svajpas rätt friskt också bland dem som officiellt lever i en relation. Nya kickar finns ständigt inom räckhåll och det krävs ett mått av beslutsamhet för att avstå. Eller att man lyckas fördjupa kärleken i den relation man lever i, och att man värdesätter det.

Jag vill också påstå att kombinationen Tinder + pandemi har varit gynnsam för singlarnas sexliv. Barer och restauranger var länge tvungna att jaga ut folk på gatan klockan åtta, men vem vill avsluta sin kväll redan då?

På senare tid har det skrivits en mängd kritiska kulturartiklar om just Tinder, där det talas om en krass känsla av konsumtion och utebliven leverans av stor och evig kärlek till en besviken och frustrerad skribent. Själv har jag väldigt svårt för att förstå att just kulturskribenter klagar på just Tinder. För det första har de väl en eller annan bylinebild som de är nöjda med, och för det andra kan de väl skriva åtminstone hyggligt väl? Det är ju allt som behövs!

Ett par hyfsade bilder och en förmåga att hålla i gång en lätt varierad och underhållande chat garanterar dig fler dejter än vad du kan hantera. Vi talar nu alltså om möten med relations- eller åtminstone sexlystna personer i grannskapet som du redan vet är tilltalade av ditt utseende och din formuleringskonst och som du själv har valt ut efter samma kriterier. Du vet om de kan stava och sätta ihop meningar som går att läsa. Du vet hur de vill framställa sig själva för att verka attraktiva.

Vad mer kan man begära av en app? Själva attraktionen och kärleken får du sköta själv tillsammans med din dejt. Det kan ju bli mer eller mindre lyckat, och här finns det naturligtvis inga som helst garantier, men hur skulle det kunna göra det? Attraktionen är nyckfull, kärleken är komplicerad. Men Tinder är ett funktionellt hjälpmedel i gallringsprocessen för den som alls har tid och energi att söka efter kärlek.

Jag vill också påstå att kombinationen Tinder + pandemi har varit gynnsam för singlarnas sexliv. Barer och restauranger var länge tvungna att jaga ut folk på gatan klockan åtta, men vem vill avsluta sin kväll redan då? Ingen. Alltså låg det just under den perioden ovanligt nära till hands att gå vidare antingen till dig eller till mig för ännu ett glas vin och ytterligare fördjupning av bekantskapen. Återigen: själva attraktionen får du sköta själv, men det är svårt att tänka sig bättre förutsättningar för den som inte vill gå till sängs ensam.

För egen del har jag sedan de sena tonåren aldrig varit singel någon längre period. Nästan inte alls. Om det kan man antingen tänka att jag är rädd för eller rätt och slätt inte klarar av att vara ensam, att jag är ängslig, omogen och så till den grad otrygg i mig själv att jag är tvungen att ständigt söka någon annans bekräftelse. Eller också kan man tänka att jag inom mig alltid har knådat en idé om vad det är att leva i kärlek och med varierande framgång försökt att omsätta denna idé i en dynamisk praktik. Att jag strävar efter att bli klokare, vilket dels får mig att välja rätt, dels gör mig till ett bättre val för min älskade.

Jag lutar nog trots allt mer åt det senare. Jag sitter gärna ensam i veckor i sträck och skriver, till exempel, men helst inom ramen för en kärleksrelation och en älskad någon att tråna efter. Vår ömsesidiga längtan efter het återförening gör den tillfälliga separationen till en ljuv pina.

Kärleken sätter tillvarons molekyler i rörelse och höjer därmed livets temperatur. Om jag blickar djupt in i mitt eget hjärta så är det denna rörelse jag åtrår mer än något annat. Och jag vill svepas med i den rörelsen tillsammans med min älskade, vill att vi ska improvisera fram ett existentiellt dansnummer där vi hela tiden byter roller och det aldrig blir klarlagt vem som för och vem som följer.

Det skulle betyda att vi i någon grundläggande mening faktiskt inte är helt och fullt levande förrän vi lever i kärlek.

Kanske är det sant, som Alain de Botton skrivit i en roman, att vi inte existerar på riktigt förrän det finns någon där som betraktar vår existens; att vi faktiskt inte talar på riktigt förrän det finns någon där som verkligen förstår vad vi säger. Det skulle betyda att vi i någon grundläggande mening faktiskt inte är helt och fullt levande förrän vi lever i kärlek. Sedan finns det naturligtvis risker och rädslor kopplade till en så laddad intimitet, vilket kan framkalla panik och flyktimpulser – det är genuint läskigt och egentligen emot allt förnuft att lägga alla äggen i samma korg – men jag tror att man med åren faktiskt blir något modigare i det avseendet och bättre förstår att lyckan i att känna sig så svindlande levande är kopplad till en uppövad kapacitet att uthärda ovisshet.

När Romeo står under Julias balkong, kretsar deras tankar kring namn och identitet och deras familjers fiendskap. Julia tänker högt om att Romeo antingen måste lägga bort sitt familjenamn eller bara bedyra henne sin kärlek, så ska hon lägga bort sitt. Varpå Romeo träder fram ur trädgårdens skuggor och utbrister: ”Call me but love, and I’ll be new baptized”, vilket i Karl Hagbergs flotta översättning blir: ”Mig älskling nämn, och jag är döpt på nytt.”

Kan det sägas vackrare? Kärleken förvandlar dig, gör dig till en annan. Eller densamme, fast bättre, uppgraderad. Det är en otroligt komplicerad manöver. Din egen kärlek till den älskade ger henne både makten och förmågan att förvandla dig. Du själv är alltså höggradigt medskapande; det är du som väljer ut henne och utrustar henne med superkrafter.

Är hon inte strålande vacker? Jo, i dina ögon! Det är den ”kristallisering” som författaren Stendhal talar om. Den skönhet som kanske inte finns där, uppfinner vi; den älskade skiner i den älskandes ögon som vore hon översållad av diamanter.

Men skönheten är inte nog för att förälskelsen ska förädlas till kärlek. Projicering är bara startmotorn i den här processen. Hon måste vilja dansa också, och ni måste hitta rytmen tillsammans. Val av rätt partner är alltså A och O.

***

Jan Söderqvist är skribent och författare. Han har gift sig och skiljt sig två gånger.

Toppbild: Les Amants av René Magritte.

Text: Jan Söderqvist