Bobby Oduncu: ”Vissa skulle hellre se mig död än som bög”

Who the fuck is Bobby? Vem fan är Bobby? En lika bra titel på en bok som relevant fråga. Jag ställer den till några personer i min närhet och får svaren: ”Ingen aning, men namnet låter vänligt, han jobbar nog med att ta hand om människor”, ”Frisör tror jag. Sett på tv i någon morgonsoffa. Det handlade om sorg.” Och slutligen: ”Frisör med armmuskler och fillers.” 

Nu sitter denne Bobby framför mig, i ärmlös t-shirt och mjukisbyxor, vid marmorbordet i sitt kök och dricker kaffe ur guldfärgat sugrör; ”Man spiller inte och så är det bättre för tänderna har min tandläkare sagt. Så gjorde jag även innan jag började bleka tänderna. ” 

Bobby Oduncu föddes i Södertälje 1976, hans föräldrar kom från Turkiet. Men det var snudd på att han inte föddes. Efter två söner och ett missfall drömde mamma Emelin om en dotter då hon åter blev gravid. Vid en rutinkontroll i Tyskland, dit familjen flyttat som arbetskraftsinvandrare, hördes inga hjärtljud. Läkaren föreslog abort. Emelin vägrade. Hon reste till släkten i Sverige och där föddes mirakelbarnet. En son. Älskad och skyddad redan som foster – och alltsedan dess av mamma Emelin.  

Bobbys liv har kantats av både lidande och dramatik. Periodvis har han brutit med föräldrarna, vi återkommer snart till varför, men nu som 47-åring tar han taxi till Södertälje minst en gång i veckan från bostaden i Vasastan.

– Mina föräldrar och syskon bor kvar i Lina Hage, dit vi flyttade då jag var åtta-nio år. De bor nära varandra allihop. Familjen är otroligt viktig för mig.  

Men familjen har också varit en sorg för Bobby. I stort sett hela sitt liv har han kämpat för att bli erkänd som den han är. I den kristet ortodoxa kyrkan är homosexualitet förbjudet. 

– Från ung ålder fick jag lära mig att det är hemskt och dåligt att känna som jag. Vissa i min religion skulle hellre se mig död än att acceptera min läggning.  

Som barn var Bobby söt och blyg. Betydligt lugnare än storebror Robil, som ständigt och jämt hittade på bus och otyg. Bobby gick hem även hos tjejerna, och trots att han tidigt kände sig dragen till killar, hade han periodvis flickvänner som täckmantel. 

– Jag hängde jättemycket med min ungdomsvän Silvia. Min familj älskade henne och hon dem. Vi gick på familjefester och alla trodde att vi var ihop. Länge lät vi dem tro det, men till slut höll det inte längre. Jag ville vara mig själv. Då började snacket gå. 

Mamma Emelin har oftast varit förstående. Hon har åtminstone försökt. Men många gånger har hon hamnat mellan Bobby och pappa Isa, som konsekvent har vägrat acceptera att Bobby är homosexuell.   

– Pappa har skämts inför sina vänner och periodvis undvikit att visa sig ute eftersom han är rädd för vad folk ska tycka. Många gånger har han sagt till mamma att det är hennes fel att jag är gay.  

Under tonåren rymde Bobby till London för att bryta sig loss. Där förlorade han sig själv i en uppskruvad tillvaro med gayklubbar, droger, alkohol. Familjens försök att få hem honom blev mer och mer desperata.  

– London var fest hela tiden, det var som att komma till Disneyland, eller kanske till en chokladfabrik efter att aldrig ha fått äta godis innan. Men efter ett tag blev det för mycket ändå. Jag blev knivrånad, blev av med telefonen, tappade bort mig själv. Jag behövde åka hem. 

Hemma etablerade han sig som frisör med gott rykte i kändiskretsar. Vid knappt fyllda trettio ansvarade han för en salong med frisörskola, restaurang, spa och klädbutik, därtill ett eget hårvårdsmärke.  

– Salongen var platsen i mitt liv. 

Mannen i hans liv blev Samuel. De träffades på QX-chatten och kärlekshistorien var länge en alltigenom lycklig historia. Samuel med de blå ögonen blev en själsfrände, en kamrat, en älskare.  

– Han var tio år yngre än jag och blev min stora trygghet i livet. Han tänkte på allt och alla och mig allra mest. Det var som om han hade en gloria runt sig. 

Samuel hade dessutom en familj som inte bara accepterade Bobby utan tog honom till sig som en son.  

– Hans mamma Lena blev snabbt som en extramamma även för mig, vilket kändes extra skönt eftersom pappa var rasande över vårt förhållande och aldrig hälsade annat än kyligt på Samuel. 

Sju år fick Bobby och Samuel tillsammans. En morgon, efter ett bröllop i Samuels hemstad Örebro, fann Bobby sin livskamrat livlös bredvid sig i sängen. 

– Hans hjärta slutade slå. Bara en halvtimme innan hade han snarkat, men jag lät honom sova vidare. Det plågar mig fortfarande att jag inte väckte honom.  

Bobby, som talar fort och med nästan obefintliga pauser i ordflödet, hejdar sig nu och blir märkbart rörd. Sorgen efter Samuel är fortfarande stark trots att det är över tio år. På hallväggen i den öppna lägenheten blickar den forne pojkvännens isblå ögon mot oss från den väggmålning Bobby en gång överraskade honom med. 

– Jag var länge förlamad av sorg. Och det gjorde mig förfärligt ont att varken pappa eller mina bröder kom till begravningen.  

Efter Samuel hade Bobby inga tankar på att träffa någon ny man, men efter två prövande år, bland annat brann hans salong två gånger under denna tid, mötte han Jimi på en fest.  

– Plötsligt var jag kär igen. Det handlade inte om att ersätta Samuel, för det går ju inte. Men på många sätt är de lika: långa, med blå ögon och samma sorts energi. 

Två år därefter gifte sig Bobby och Jimi. På det storslagna bröllopet med 300 gäster och en mix av svenska och syrianska traditioner höll Bobbys mamma, liksom Samuels och Jimis mammor rörande tal. Pappa Isa befann sig i Turkiet. Ännu en besvikelse för Bobby. 

I Nisti Stêrks tv-dokumentär om Bobby Oduncu med samma namn som boken finns filmklipp från den överdådiga festen. Efter sex år separerade dock paret.  

– Det var Jimis initiativ, men jag förebrår honom inte. Han är 18 år yngre och ville utforska något annat än att stadga sig och skaffa barn.  

Bobby har två telefoner där namn som Carola, Danny, Rebecca och Fiona står utan efternamn i kontaktlistan och där antalet obesvarade mejl har överskridit det fyrsiffriga. Nyligen fick han reda på att hans hjärta bara har halva sin kapacitet. I våras dog brodern Oyfin plötsligt av hjärtfel, en vecka efter sin 52 års-dag. Sorgen drabbade hela familjen hårt och hemma hos Bobby är ett foto av brodern centralt placerat i vardagsrummet.  

Händelsen gjorde honom medveten om att somliga drömmar, som att få barn, kanske aldrig går i uppfyllelse. 

– Jag har fryst in mina spermier, Jimi och jag planerade att få barn, så de ligger där och väntar. När jag ringde och frågade om jag kunde hämta ut dem fick jag nobben, eftersom det är förbjudet med surrogatmödraskap i Sverige. Men efter att dokumentären visades har jag fått ett tjugotal mejl från kvinnor som har erbjudit sig att föda barnet åt mig.  

Att medverka i filmen var ett ställningstagande. Genom att öppet våga visa vem han vill han inspirera andra, både killar och tjejer som lever i heders- och tystnadskulturer, att stå upp för sig själva.  

– Många har det mycket värre än jag. Jag älskar pappa, han är bra på många sätt och lever som han har lärt sig. Men det betyder inte att det är rätt. 

***

Läs även: Jonas Malmborg: "Ungas syn på pengar är helt åt helvete"

Läs även: Lotta Borg Skoglund: "Adhd hos vuxna kan förväxlas med demens"