Vems opinionssiffror kan man lita på?

Inget är så demoraliserande för den politiska kampviljan inför ett val som dåliga opinionssiffror. Även för väljarna kan det vara en skiljelinje. Det kan kännas bättre att rösta på ett parti i medvind än på ett i motvind. Ingen vill förknippas med förlorare.

Spiken i kistan för Tidöpartierna i årets val kan ha varit SCB:s partisympatimätning i maj. Skillnaden mellan höger- och vänsterblocken uppskattades till 12,6 procent i rödgrön favör. Det till synes ointagliga försprånget drog ner humöret på högersidan mot nollpunkten redan innan valrörelsen gick in i slutskedet.

Tre veckor senare ifrågasätts Ulf Kristersson internt i sitt eget parti. Ebba Bush har släppt Tidösargen för att locka till sig nya väljare. Simona Mohamsson är på fallrepet och Jimmie Åkesson på väg mot sitt första valnederlag.

Frågan är då om läget är så nattsvart för Tidöpartierna som det verkade vara i SCB. Faktum är att de fem stora opinionsinstituten – Demoskop, Indikator, Ipsos, Novus och Verian – i samtliga fall redovisar lägre differenser än i SCB–undersökningen.

Närmast ligger Verian med 10,7 procents glapp mellan blocken i maj, och Ipsos med tio procent i juni. I Ipsos maj-mätning skilde det å andra sidan bara sex procent. Det är tvära kast. För partierna innebär det att slungas mellan hopp och förtvivlan.

Under Almedalsveckan kom de två sista mätningarna före semesterperioden. Demoskop redovisade en skillnad på 7,6 procent mellan vänster och höger. Indikator hade 8,9 procent till de rödgrönas fördel. Den genomsnittliga skillnaden var 8,4 procents överläge för vänstersidan, 4,2 procent lägre än hos SCB. Vad ska väljarna tro om det? Vem har rätt och vem har fel?

Normalt betraktas SCB som trovärdig undersökning, ett riktmärke för partierna. Ett skäl är det stora antalet tillfrågade. I det här fallet ”ett riksomfattande slumpmässigt urval omfattande 9 260 i riksdagsval röstberättigade personer utan övre åldersgräns”. Svaren hämtar man in via telefon och webbenkäter.

Läser man vidare under rubriken Definitioner och förklaringar framträder en lite annan bild av SCB-mätningen. 29 procent – 2 685 personer – av det totala antalet hade ”ej anträffats”. 19,7 procent – 1824 personer – ville inte vara med. 2,2 procent av det totala antalet var ”förhindrade att medverka”.  

Längs vägen försvann alltså drygt hälften av de utvalda blivande väljarna i det statistiskt frammatade underlaget, enligt SCB. ”Det totala individbortfallet uppgår till 51,0 procent. Det totala antalet svarande är 4 542, vilket motsvarar 49 procent.”

Det är ett högt svinn, i vilken mån och riktning det har påverkat utfallet går inte att säga. Däremot att 12,6 procents differens mellan blocken kanske trots allt inte är hugget i sten. För Tidöpartierna kan vara både till det bättre eller sämre.

I valet 2010 hämtade den dåvarande alliansregeringen, med Fredrik Reinfeldt i spetsen, på tre månader in ett underläge på sex procent i förhållande till SCB:s undersökning. 

Vad som inte uppmärksammats i samma utsträckning är hur det såg ut i SCB inför nästkommande val, 2014. Då hade vänstern med S, MP och V en ledning på hela 14,5 procent över alliansens M, KD, C och L. I valet gick 10,3 procent upp i rök.

Att de rödgröna med Stefan Löfven som statsministerkandidat ändå kammade hem segern förändrar inte bilden av det stora raset i valrörelsens slutskede. Nu står Tidöpartierna inför en liknande utmaning om man vill regera vidare. På minuskontot finns att L är på väg ut ur riksdagen.

I SCB-mätningen fick partiet 2,5 procent. I flertalet mätningar ligger det däromkring eller lägre. Två siffror stack ut. I Demoskop i juni fick L 2,9 procent, i Ipsos blev det en (1), ynka procent ”avrundat nedåt”. Snittet i alla fem mätningarna var 2,1 procent. 

Både för stridsviljan i partiet och för väljare i valet och kvalet är skillnaden mellan 2,9, 2,1 och en procent väsentlig, likaså om det skiljer 8,4 eller 12,6 procent mellan blocken.

Opinionsmätningar är en snårskog av labyrinter. Man kan ställa sig fråga: Vem i hela världen kan man lita på?

Jonas Gummesson är tidigare chef för TV4 Nyheterna och Kalla Fakta, försvarsreporter på SvD, och numera fri skribent