Yttrandefrihet på havets botten

En svensk domstol dömde och bötfällde år 2022 dokumentärfilmaren Henrik Evertsson och vrakexperten Linus Andersson för att ha filmat tidigare okända hål i Estonias skrov. Nu meddelar Europadomstolen att det är ett tydligt ingrepp i deras yttrandefrihet enligt artikel 10 § 1. Därför kräver man svar från svenska staten. Var bestraffningen motiverad och proportionerlig?

Enligt domstolens artikel 10 § 2 måste varje inskränkning i yttrandefriheten svara mot ett ”trängande samhälleligt behov” och vara – just proportionerlig – i förhållande till det berättigade ändamålet.

Domstolen har flera gånger i liknande fall slagit fast att pressen spelar en avgörande roll som ”allmänhetens vakthund” och att allmänheten har rätt att ta emot information av allmänt intresse.

Att Evertssons och Anderssons Estoniagranskningen avslöjade tidigare odokumenterade hål i skrovet ledde till en offentlig debatt om orsaken till katastrofen. Det i sin tur ledde till att myndigheterna återupptog sina undersökningar.

Beskedet att Europadomstolen nu kommer att pröva om de svenska domstolarna gjorde en rimlig avvägning mellan det absoluta skyddet av en marin gravplats och allmänhetens rätt till information, är en stor framgång för dokumentärfilmarna.

I norsk media säger deras advokat Jon Wessel att både klienterna och producenterna i Monster, Warner bros och Discovery är nöja med beslutet. I sin överklagan hade man pekat på att det rörde sig om seriös grävande journalistik om en fråga med stort allmänintresse, och påmint om att också svenska domstolar erkände detta.

– Det fanns ingen annan möjlighet för journalisterna att dokumentera de fynd man gjorde med hjälp dykroboten. Huvudfrågan för domstolen blir därför att bedöma om det var nödvändigt att och proportionerligt av Sverige att straffdöma journalisterna, bara för att de genom att använda dykroboten formellt överträdde speciallagen om gravfrid vid Estoniavraket. Därtill  i en fråga där den kritiske journalisten velat ifrågasätta den svenska statens tidigare granskning och slutsatser, säger Jon Wessel.

Även om svenska domstolar erkände det journalistiska intresset, kom man fram till att gravfriden vägde tyngre och dömde filmarna. Var det en proportionerlig påföljd? Det är frågan Europadomstolen nu ska utreda.

Att de nationella domstolarna tog hänsyn till det journalistiska syftet som en förmildrande omständighet och stannade vid 80 dagsböter i stället för fängelse, kan Europadomstolen möjligtvis se som en mindre avskräckande påföljd för lagöverträdelsen, men domstolens praxis ge möjligtvis en annan fingervisning.

Att filmarnas syfte var undersökande journalistik, inte kommersiell exploatering eller skadegörelse har i tidigare rättsfall, bland annat Pentikäinen mot Finland och Satakunnan Markkinapörssi Oy och Satamedia Oy mot Finland, visat hur domstolen ser på statliga sanktioner mot journalistiska granskningar. Detta trots att medlemsstaternas tolkningsutrymme är brett när det gäller hur frågor av djup nationell eller etisk känslighet hanteras, minskar detta utrymme när det rör frågor om yttrandefrihet.

Var straffdomen mot Henrik Evertsson proportionerlig? Svenska statens svar blir intressant.

För Stora journalistprisvinnarna Evertsson och Andersson är beskedet från Europadomstolen en upprättelse.

Men i svensk media har denna nyhet förbigåtts med tystnad. Det är svårt att undvika frågan varför. Och svårt att komma ifrån misstanken att begreppet yttrandefrihet bland tongivande kretsar av ”journalistprofiler” i många frågor är underordnad andra yrkesmässiga drivkrafter. Dessa går att känna igen som grupptänkande, snarhet att stöta ut avvikare, flockvisa krav på att journalistpriser till outsiders dras tillbaka, maniskt användande av termen ”konspiratör” för röster som vägrar inordna sig. Det är beteenden som brukar kopplas ihop med sekter. De må vara mänskliga.

Men de går att rätta till. Ibland brukar det räcka med att titta sig i spegeln.

Mats Holm