Klimatavtal på spel

Det sägs att det närmaste året kan bli ett av de viktigaste i planetens historia. Kyotoavtalet, vars första del löper ut 2012, ska förnyas vid klimattoppmötet i Köpenhamn i december 2009.

Och efter de senaste årens intensiva miljödebatt är de flesta aktörer eniga om att världens länder måste lägga i en högre växel för att kunna bromsa den globala uppvärmningen.

– Det närmaste året och klimatförhandlingarna i Poznán och Köpenhamn kan liknas vid människans pokermatch – antingen lägger vi oss, eller så går vi all-in, som Jesper Liveröd på svenska Greenpeace uttrycker det.

När tusentals politiker, tjänstemän, lobbyister och miljökämpar i nästa vecka vallfärdar till den forna preussiska staden Poznán i västra Polen är det mycket som står på spel. Ett år har gått sedan klimatmötet i Bali, lika lång tid återstår till Köpenhamn. USA sänder en stor delegation, och det har tisslats och tasslats om huruvida Barack Obama kommer att skicka egna representanter, eller till och med närvara själv.

Att den Europeiska unionen är den mest pådrivande parten i den globala klimatdebatten råder det ingen tvekan om. Frankrike, med den energiske Nicolas Sarkozy i spetsen, lovade när han tog över det roterande ordförandeskapet för EU att ha ett europeiskt klimatpaket färdigt lagom till Poznán. Nu ser det ut att krävas ett mindre mirakel för att så ska ske. Franska källor lägger pannorna i djupa veck och talar i stället om att de hoppas kunna ha paketet klart före årets slut.

Inte heller [[Fredrik Reinfeldt]] hyser stort hopp om en uppgörelse förrän tidigast i början av nästa år. Han befarar att flera länder kommer att förhala processen med hänvisning till finanskrisen.

– Många letar efter en ursäkt för att inte göra jobbet själva, sade han i sitt öppningsanförande vid en konferens i Köpenhamn tidigare i veckan.

Om det visar sig att olyckskorparna får rätt så innebär det ett enormt bakslag. Inte bara för EU som klimatpolitisk aktör, utan för den globala klimatdebatten i stort.

– Om EU inte lyckas enas kring en ambitiös klimatagenda före årets slut så sänder det mycket dåliga signaler till övriga världen, säger Ylva Nilsson, EU-journalist och författare som nyligen skrivit rapporten »EU som klimataktör«.

Miljöminister [[Andreas Carlgren]] tror däremot att fransmännen kommer att leverera enligt plan. I förra veckan tog han emot sin tjeckiske kollega i Stockholm, miljöministern Martin Bursik, en 49-årig, driven miljöpartist som till och med tycks åtnjuta respekt i mer radikala miljökretsar. Att Carlgren och Bursik kommer väl överens och även umgås i privata sammanhang märks nästan på hur de fyller i varandras meningar när de lägger upp planen för först det tjeckiska, och sedan det svenska ordförandeskapet. De har liknande pojkaktiga luggar och har beslutat sig för att dra ut på vägen tillsammans. USA, Kina, Indien, Japan, Ryssland, Brasilien och Argentina ska få besök av EU-duon under våren som kommer.

Om inte Frankrike lyckas få med sig de bångstyriga östeuropéerna, Italien och Tyskland, som pekas ut som de länder som håller i handbromsen och inte är beredda att ställa upp på de utsläppskrav som arbetats fram, så kan Tjeckien få ta över uppgiften. Detta oroar många av de gamla medlemsstaterna eftersom president Vaclav Klaus inte bara är en uttalad och hårdnackad EU-motståndare – han har också luftat sina åsikter om den globala uppvärmningen, som han menar är ett rent påhitt och ett sätt för västmakterna att lura övriga länder att göra stora ekonomiska uppoffringar.

Men Martin Bursik viftar bort franska antydningar om att Tjeckien skulle vara dåligt lämpat att leda EU under det kritiska första halvåret 2009.

– Frankrike är Frankrike. Vi hade väntat oss sådana här utspel och vi bryr oss inte, säger Martin Bursik, och förklarar att Tjeckien har en plan B utifall att Frankrike inte levererar klimatpaketet före nyår.

I alla händelser lovar han att paketet ska vara klappat och klart i god tid innan valkampanjerna inför valet till EU-parlamentet i juni 2009 drar i gång.

Under tiden fortsätter tidsrymden fram till Köpenhamnskonferensen att krympa. Att Bushadministrationen vägrade signera Kyotoavtalet år 2001 är ett faktum som många har svårt att förlåta. Nu står det europeiska hoppet till Barack Obama, som gått ut hårt redan innan han tillträtt som president. Målet är att USA år 2050 ska ha minskat sina koldioxidutsläpp med hela 80 procent, deklarerade han nyligen.

– Det är ett ambitiöst och bra mål. Där­emot är det inte tillräckligt att sänka ­utsläppen till 1990 års nivå, vilket är ­Obamas mål för 2020. USA måste göra mer än så på kort sikt, säger Andreas Carlgren.

Också Kina, som nyligen seglat om USA som det land med störst utsläpp av växthusgaser, har världens ögon på sig. Många hoppas att mötena i Poznán och Köpenhamn ska leda till större åtaganden från Kinas ledning. Indien, den andra växande jätteekonomin, släpper visserligen ut stora mängder på det nationella planet, men räknat per capita ligger de fortfarande långt efter Kina, och varje indier släpper ut mindre än en tiondel jämfört med den genomsnittlige amerikanen.

– Vid Köpenhamnsmötet är det viktigt att slå fast att industriländerna inte bara behöver ta ansvar för att minska sina egna utsläpp, utan det är minst lika viktigt att överföra nya miljötekniker och resurser till de länder som saknar egna medel, säger Martina Krüger som är klimat- och energiansvarig på svenska Greenpeace.

Hon är positiv till Kyotoprotokollets arkitektur, som bygger på idén att de rika industrinationerna ska kompensera för sina utsläpp medan de fattigare utvecklingsländerna inte behöver betala.

[[Maria Wetterstrand]], miljöpartiets ena språkrör, instämmer i resonemanget. Hon är visserligen nöjd med att 180 av världens länder skrivit under Kyotoavtalet, men menar att det misslyckats med att föra över nödvändiga resurser till syd.

– Överlag har ambitionsnivån som sattes i Kyoto visat sig vara alldeles för låg, säger Maria Wetterstrand.

En femprocentig utsläppsminskning är inte mycket att hurra för när FN:s klimatpanel deklarerat att det krävs mellan 25- och 40-procentiga utsläppsminskningar i i-länderna.

Men Andreas Carlgren och Martin Bursik håller fast vid EU:s löfte att sänka sina utsläpp med 20 procent till 2020. De är till och med beredda att kasta in 10 extra procentenheter, under förutsättning att andra globala aktörer visar sin goda vilja och förbinder sig att sänka sina koldioxidutsläpp rejält. Men en 30-procentig sänkning av de europeiska ländernas utsläpp kan inte bara bli svår att genomdriva i praktiken, med de nyblivna medlemsstaterna i öst som inte vill sätta sina ekonomier på spel på grund av miljöhänsyn. Kritiker varnar också för att EU:s regelverk för utsläppsrätter möjliggör för de rika länderna att köpa sig fria genom att genomföra de största sänkningarna i länder utanför EU.

– Som det ser ut i dag så kan ett EU-land i princip sänka sin officiella utsläppsnivå på pappret genom att bygga ett nytt solkraftverk i Kenya. Det krävs större insatser på hemmaplan om EU menar allvar med sin klimatpolitik, säger Ylva Johansson.

Från Kyoto till Köpenhamn

Den internationella överenskommelsen Kyotoavtalet slöts den 11 december 1997 i den japanska staden Kyoto, och trädde i kraft den 16 februari 2005. Avtalets mål är att minska industriländernas årliga globala utsläpp av växthusgaser med fem procent, jämfört med 1990 års nivå. EU-medlemmar har förbundit sig att minska utsläppen med åtta procent.

EU som helhet kommer att klara sitt Kyotoåtagande. Det beror visserligen på att vissa länder, bland andra Sverige, Tyskland och Storbritannien, presterat bättre än de uppsatta målen. Vissa EU-länder kommer inte att nå upp till Kyotoprotokollets krav, men deras misslyckanden kompenseras av andra länder.

Handel med utsläppsrätter och den svenska koldioxidskatten är två instrument som tillkommit i samband med Kyotoprotokollet.

När Bill Clinton var president i USA så röstade den amerikanska kongressen emot att landet skulle skriva under avtalet. Och när George W Bush kom till makten deklarerade han att det inte skulle bli aktuellt med en amerikansk signatur. Australien vägrade länge skriva under, men när landet fick en ny regering i slutet av december 2007 så skrev den nye premiärministern Kevin Rudd på avtalet.

EU är en av de drivande aktörerna inför Köpenhamnskonferensen i december 2009. Mötet är tänkt att leda till ett nytt Kyotoavtal.

Klimatkonferensen i polska Poznán den 1 till 12 december 2008 väntas locka omkring 10 000 deltagare från 170 länder. Möten mellan ansvariga FN-organ samt två ministermöten är inplanerade. Vid klimatmötet på Bali i fjol slog världssamfundet fast att det skulle enas kring ett nytt klimatavtal som ska ersätta Kyotoprotokollet. Poznánmötet sker i halvtid mellan Bali och Köpenhamn, och planen är att dra upp en första text som ska bli utgångspunkt för internationella förhandlingar vid det stora mötet i Danmark.