Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Det sargade hjärtat är det vackraste

Den lyckliga kärlekens högtidsdag gör sig redo att storma in med en röd ros i gapet. Men vem bryr sig om den kärlek som blommar?

Den lyckliga kärleken. Så simpel den är. Liksom banal. Lycklig kärlek – denna emotionella jackpot som vissa kammar hem likt en storvinst på livets chokladhjul; det där snäva vi:et – en angelägenhet endast för de närmast inblandade – de lyckliga tu (eller fler för Fokus är inte en tidskrift som värderar så länge allt som pågår är godkänt av lagboken).

Eftersom det offentliga rummet nästa vecka kommer att proppas fullt av romantiska drömmar om Den Lyckliga Kärleken – sockrad med röda godishjärtan kokade av protein från grisars bindväv och strösslad med influgna, klimataggressiva rosor – är det hög tid att lyfta fram motvikten: Den olyckliga kärleken. Känslorna som skapat konst, litteratur och musik och ruskat om känslocentrumet på ett sätt som berättelser om den lyckliga kärleken sällan är i närheten av. Den lyckliga kärleken har inte tid med sånt – den är ju upptagen med att vara lycklig och bete sig som ett nyförälskat par på bussen. De ärr som livet ristar i ett hjärta kanske bleknar med åren men de finns alltid kvar som en påminnelse om det som inte fick bli. Inget leder känslor så effektivt genom kroppen som ångest och förtvivlan. Har man en gång känt det kommer man för evigt att minnas känslorna.

För det är den lyckliga kärlekens motsats som på allvar får det att rycka och slita i hjärtats sömmar. Som drar upp de blodförsörjande ådrorna med rötterna och får kroppens känslosystem att kapsejsa. Det sargade hjärtat är det vackraste. Det är det som förenar människor över gränser och generationer. Varför firas inte brustna hjärtans dag? En dag att gemensamt gå ner sig i den jävliga premissen om livets orättvisa. Tänk er en dag full av rödgråtna powerballader och majbraseliknande bål av utskrifter av gamla kärlekschattar. En dag att försöka försonas med vad livet gav en.

2010 grundade konstnärerna Olinka Vištica och Dražen Grubiši´c »Museum of broken relationships« i Zagreb. Det var när de två skulle separera och dela upp sina gemensamma ägodelar som de till slut hamnade vid de sentimentala bitarna av sitt bohag – saker som endast hade ett värde när det fortfarande fanns en kärleksrelation mellan Vištica och Grubiši´c . När förhållandet var upplöst stod tingen där utan något egentligt värde. Vad skulle de göra av dem?

Olinka Vištica och Dražen Grubiši´c bestämde sig för att öppna ett museum och efterlyste samtidigt andras kasserade relationsföremål. Från hela världen strömmade spruckna relationsdrömmar vars upplösning fanns symboliserade i materiella ting. 2016 öppnade museet en filial på Hollywood Boulevard i Los Angeles och i november förra året gavs boken »The Museum of broken relationships« med undertiteln »Modern love in 203 everyday objects« (Orion Publishing) ut. På museets sajt finns en del av samlingarna att beskåda: en bröllopsklänning som tryckts ner i en glasburk likt ett konserverat organ i formalin, en yxa som använts för att hugga sönder en före detta flickväns möbel (!) medan hon var på semester med sin nya kärlek, ett par slitna diskhandskar, en filmrulle som aldrig blev framkallad och en avklippt dreadlock vars topp omsorgsfullt flätats av frisyrägarens ex-flickvän. Föremålen har dessutom rest runt över världen som en ambulerande utställning – från Taiwan till Helsingfors via Buenos Aires och Kapstaden. Krossade hjärtan är en universell företeelse. Det är något som förenar och inkluderar till skillnad från den lyckliga kärleken som stänger ute alla som inte är en del av den begränsade föreningen. Vi borde hylla den olyckliga kärleken mer. Vem som helst orkar vara lyckligt kär men att bära sin olyckliga kärlek kräver desto mer. Det gäller att ta kontroll över de krossade bröllopsdrömmarna och trycka ner dem i en glasburk och erbjuda världens plågade hjärtan en källa till tröst.

Läs mer av Kristin Lundell

Sverige har blivit som ris à la Malta

Finns det något mäktigare än kvinnor som har fått nog?

Stora Män tar sig alltid tillbaka till täppans topp

Kristin Lundell

 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera