Våldet vibrerar under adelsytans sprickor

När Anthony Burgess roman A Clockwork Orange publicerades 1962 medföljde en lista över vissa ord som huvudpersonen Alex och hans våldsamma gäng använde sig av. De talar i boken ”nadsat”, en slags blandning av ryska och engelska som gav bokens futuristiska samhällskritik ytterligare en språklig dimension. I min tummade Månpocketutgåva från 1986 finns ordet ”ultravåld” inte med i den listan. Kanske för att det är ett ord som är mycket lättare att förstå innebörden av än exempelvis tolchock (slag eller knuff). Men det var i Burgess roman det dök upp. Sedan blev termen ultravåld, liksom resten av boken, mer spridd i populärkulturen när Stanley Kubrick filmatiserade romanen 1971.

I Tone Schunnessons roman Ultravåld dyker ordet upp mot slutet, när lillasystern Eddie förklarar för sin storebror att de borde göra en film, kallad just Ultravåld, om de händelser som just har ägt rum i familjens sommarhus i Frankrike. Storebrodern Jarl är en relativt misslyckad filmregissör, så givetvis kopplar han till den berömda Kubrick-filmen: ”Ultravåld? Stanley Kubrick?”. Men när han stönande av irritation inser att lillasystern inte vet vem Stanley Kubrick är, svarar hon att hon valt titeln för ”det är coolt bara”.

Är det något Tone Schunnesson är bra på så är det att skriva fram coolhet blandat med en slags white-trash-känsla. Det visade hon redan i de båda tidigare romanerna Tripprapporter och Dagarna, dagarna, dagarna. Men nu excellererar hon i det i Ultravåld. Därför kan jag under läsningen inte bli kvitt tanken på att Lana Del Rey spökar i bakgrunden. Även hon döpte ju ett album till Ultra Violence (2014) och är det någon som gjort en karriär på att blanda lyx, trailerpark-estetik och coolness, så är det Lana.

Och Tone då. För precis som i den fiktiva berättelse som Lana del Rey formade kring sitt artistskap (åtminstone inledningsvis) behandlar Tone Schunnesson frågor om lyxkonsumtion, skönhet, ensamhet, maktstrukturer, droger, mediciner, alkohol och sexualitet i sin nya roman.

Romanen handlar om adelsfamiljen Griepenbrand som bor på Solgårda slott i sydvästra Skåne. Dottern Eddie skäms för sitt adliga ursprung och över att bo i ett slott. Hon har svårt att få vänner. Även pappa Carl-Fredrik avskyr slottet, eftersom det är fallfärdigt och påminner honom om att släktens glansdagar är över. Äldre familjemedlemmar tycker att han själv är ett lika stort misslyckande eftersom han hatar att arbeta. Det enda fysiska arbete han tar sig an är att gräva en pool i trädgården, som dock snabbt slutar användas och som i stället blir en soptipp fylld med ”blöta wellpappkartonger, plankor, löv”.

Den lyxiga adelsytan bär alltså på synliga tecken av sprickor och förfall. Mamma Monica blir misshandlad av sin man, är smått hysterisk och ägnar sig åt att sälja eteriska oljor och leda seanser. Sonen Jarl är en bortskämd, lynnig, tablettmissbrukande, homosexuell (vilket hans pappa Carl-Fredrik ser på med ogillande ögon) filmskapare som bara gjort en film – som floppade totalt.

Runt denna familj rör sig Monicas bästa vän och kollega Philippa, eller ”Pipp”, som en gång i tiden var Eddies vän och Jarls betydligt yngre pojkvän Stellan. Men det är familjemedlemmarna som är centrala för berättelsen. De andra två är mer av statister i ett kammarspel. För även om romanen spänner över flera år är det i den del som utspelar sig i det franska sommarhuset som mest nerv och spänning uppstår – och där romanens kärna finns. Pappa Carl-Fredrik har då återvänt efter att ha varit dödförklarad i många år (polisen hittade aldrig hans kropp, men han antogs ha drunknat) och nu ska familjen (tillsammans med Pipp och Stellan) försöka sig på att återförenas innan mamma Monica, som under tiden insjuknat i cancer, går bort.

De båda syskonen minns den verbala och fysiska misshandel som pappan utsatt både dem och mamman för tidigare i livet och bär på vissa hämndfantasier, men mest är de på plats för att de oroar sig över att arvet, Solgårda slott, kan vara i fara.

Att Tone Schunnesson också skrivit mycket dramatik märks. Runt poolen i den heta franska sommaren flyger sylvassa och dräpande kommentarer. De trasigt kantiga personligheterna klamrar sig fast vid varandra, för att sedan bli förorättade och skjuta iväg den andre genom verbala nålstick. Konversationen är ett minfält som också är rejält marinerad i vin- och spritångor (Jarl tar dessutom ständigt droger för att orka vara med sina föräldrar). I de scener som utspelas här vibrerar våldet ständigt under ytan. Det finns också en mörk, ultravåldsam, hemlighet som en av personerna bär inom sig. Men den ska inte avslöjas här. Den är dock av yttersta vikt för handlingen. Det är svårt att se att denna sekvens av romanen inte ska bli just dramatiserad på en teaterscen, eller rent av bli film. Det är romanens absoluta kärna och här är Tone Schunnessons ton perfekt.

Lite mindre engagerande är bakgrundshistorier om Eddies barnkalas där hennes klasskamrater kommer till Solgårda slott och möts av en oberäknelig pappa. Det ger förstås något i bakgrundskunskap, men den gnistrande coola prosa som möter i Frankrikescenerna blir här gråare, mer vardagsrealistiska. Det vibrerar inte lika dovt hotande om dessa stycken.

Ultravåld är med sina 441 sidor det mest omfångsrika Tone Schunnesson skrivit. Både debuten Tripprapporter och uppföljaren Dagarna, dagarna, dagarna var i jämförelse rätt korta och behändiga romaner. Det ger intrycket av att den litterära bågen spänts hårdare denna gång. Och även om det har lyckats (Ultravåld är Tone Schunnessons bästa roman hittills) hade romanen vunnit på att tajtas till. Med kortare och rappare återblickar hade Ultravåld blivit en absolut fullträff. Nu är den stundtals det. Men kanske träffar Tone Schunnesson bulls eye om hon bearbetar texten till ett drama där fokus ligger på de där vassa replikskiftena vid poolkanten. 

***

Läs även: Det viktigaste i våra liv kan inte förklaras

Läs även: En svidande kritik av det tyska samhället