Från kloakråttor till quislingar – en politisk bråkhistoria
Tonläget var inte alltid bättre förr. Hatannonser, piltavlor och ansiktsprydda askkoppar har också hört svensk politik till.
När debatten går på tomgång, kan man alltid debattera debatten. Häromveckan stod Richard Jomhshofs quisling-attack mot Aftonbladets Anders Lindberg och Magdalena Andersson i centrum. Hur hårt får man attackera sina motståndare? Ingår det i politiskt “sportsmanship” att respektera den andra sidans mål och moral, om än ej dess metoder? Hotas annars demokratin? Statsvetarna talar ibland om “affektiv polarisering”. Att människor inte bara tycker olika i sak, utan också ser motståndarna som moraliskt underlägsna, rentav illvilliga.
Data från SOM-institutet pekar på en ökning från cirka 2010. Och på att våra förtroendevalda kan vara medskyldiga till utvecklingen. Vi tar nämligen styrning uppifrån. Exempelvis ökade antipatin mellan KD- och C-väljare sedan partiledningarna hamnat på varsin sida Tidögränsen. Pessimisterna fruktar ett åsiktsklimat likt det i Donald Trumps USA där hatet och misstron mellan demokrater och republikaner växer, gödslat av sociala medier. För när allt fler sitter vid avtryckaren, utan redaktörsfilter men inte sällan i filterbubblor, ökar förstås volymerna av påhopp och demonisering. Särskilt eftersom den som finner lust i att bråka online belönas med klick och gillanden. Fråga före detta politikerna Hanif Bali (M) och Annika Strandhäll (S) vilka båda stärkte sin profiler och fick fler följare genom att veva vilt.
Men sociala medier-effekten ska inte överdrivas. Den affektiva polariseringen i Sverige var lika hög i SOM-mätseriens början, med kärnkrafts- och löntagarfondsvalen 1979 och 1982. I politikens centrum stod då Olof Palme, som en gång yttrade att man ska “vara varsam med orden”. Han levde väl inte alltid som han lärde. Apropå Jomshofs quisling-attack mot journalisten Lindberg, kallade Palme IB-avslöjaren Peter Bratt för en “kloakråtta med gula betar”. I en intervju 1983 om främmande u-båtar talade han om “pingpong mellan Moderaterna och UD:s tjänstemän, det är den där jävla Bildt, att sprida ut hemliga uppgifter är en brottslig handling.” Och i riksdagen samma år, om oppositionsledaren Ulf Adelsohn: “Hälsa honom att Sveriges utrikespolitik inte är några pajaskonster. Det är inte hä hä eller hep hep.”
Giftpilarna gick även åt andra hållet, med hatannonser mot Palme, piltavlor med hans ansikte, anklagelser om landsförräderi. Efter Palmemordet lanserade bland andra hans vän Harry Schein teorin att det så kallade Palmehatet utgjort ett slags motiv. Ett av Palmes mest berömda invektiv var “hatets och illvilljans kolportörer”, från 1981, syftandes på näringslivets opinionsbildning mot löntagarfonderna. Det ingår också i titeln på Lars Anders Johanssons bok Hatets och illviljans kolportörer – om mediebilden av näringslivets opinionsbildning 1970-2012. Där visas övertygande att även frånsett upphetsningen kring just Palme, stämde inte den utbredda uppfattningen att samhällsdebatten ständigt blir råare, åtminstone inte när boken kom för drygt tio år sedan.
”Er röst går till Moskva!”
“Den hatretorik som i dag brukas av ett fåtal radikala skribenter på kultur- och ledarredaktioner, betraktades för bara 30 år sedan som helt normal bland ledande politiker och samhällsdebattörer”, sammanfattade Johansson i en intervju. “Tanken på att Fredrik Reinfeldt skulle tala om sina politiska motståndare i liknande ordalag är så främmande att man förstår hur långt vi har kommit från 80-talets uppskruvade tonläge”.
Här åsyftas förstås 1980-talet. Men beskrivningen kunde gälla även 1880-talet. En viktig faktor bakom dagspressens explosiva utveckling från mitten av det århundradet var nämligen att ägarna ville ha åsiktsmegafoner för att driva sina intressen. Man kan säga att journalistiken utvecklades för just det ändamålet. Rapportering om smaskiga olyckor, brott och skandaler skulle dra läsare till ledarsidorna. Och att där ta heder och ära av meningsmotståndare var legio.
Som i försvarsstriden 1914, då den liberale politikern Karl Staaff precis som Palme kallades landsförrädare. Det producerades för övrigt askkoppar där man kunde fimpa i Staaffs ansikte. Jämför med Palmepiltavlorna. Även det så kallade kosackvalet 1928 lockade fram stenhård retorik. “Ni som röstar på Arbetarepartiet – Er röst går till Moskva!”, stod det på en valaffisch. På en annan: “Envar som röstar på ”Arbetarepartiet, röstar för familjebandens upplösning, barnens förvildning och sedernas förfall”.
Andrakammarvalet 1948 krävde också hård hud. Det handlade till stor del om det socialdemokratiska efterkrigsprogrammet, som gick långt i socialistisk riktning. Såväl näringsliv som borgerlighet gick till stormande motoffensiv. Så pass att finansminister Ernst Wigforss kom att kallas ”Sveriges mest hatade man”. Därefter inföll rekordårens ideologiska stiltje. Borgerligheten slutade frukta socialismens införande, samtidigt som man själv rörde sig vänsterut genom att acceptera mer statlig styrning av samhället.
Samling mittåt, alltså. Och ljumheten. Statsminister Tage Erlander och oppositionsledaren Bertil Ohlin möttes i ett otal debatter. Men trots ömsesidigt personligt ogillande, var förolämpningarna subtila, knappt förnimbara. Som när Erlander tyckte att Ohlin behövde ”en studiecirkelkurs i hur det går till att hålla ihop delade meningar”. Och att hans resonemang om grisuppfödning var ”i fläskigaste laget”.
De starka känslorna är tillbaka
Kring 1968 vidgas de ideologiska klyftorna. Lars Anders Johansson beskriver ett näringsliv som känner sig nödgat att mobilisera mot radikalisering och socialiseringstendenser. Vänstern motmobiliserar. Och det är inte tu tal om saken: från båda håll är den andra sidan någon man ser som fiende, en farlig kraft att bekämpa. Inte en moralisk jämlike med lite andra uppfattningar. I ett slags pendelrörelse lugnade debatten sedan ner sig i takt med att de progressiva krafterna tappade luft. Men i dag är vi alltså åter inne i en mer högaffektiv period. Man kan förfasa sig över det. Eller i alla fall vädra oro. Som valforskaren professor Henrik Ekengren Oscarsson:
“I dag har vi ideologiska konflikter om kulturella värderingar: migration, identitet, gränser. Frågor som SD haft stora framgångar med. Då ska man inte idiotförklara, fultolka, påstå att motståndare gör saker med berått mod eller medvetet vill förstöra Sverige. När de pratar så i riksdagen visar man att det är grönt ljus att tala på det här sättet. Politiken som är en förtroendebransch skjuter sig själv i foten”, säger han till tidskriften Folkuniversitetet.
Demokratisk dysfunktion ligger alltså i korten, om vi inte talar respektfullt med varandra. Gott så. Men inte med överdriven respekt, väl? Malin Siwe var inne på det här i Fokus för några år sedan när vågorna gick höga runt Jämställdhetsmyndigheten – vars förespråkare skrev på DN Debatt: “Dessutom och än värre är att institutioner, organisationer och enskilda som väljer att arbeta inom detta fält ständigt drabbas av förlöjliganden, missaktning, hat och hot. Det är oacceptabelt.” Det är det inte alls, invände Siwe.”Hot ska inte tolereras, men förlöjliganden och missaktning måste alla räkna med. Ett samhälle där man inte får driva med att Jämställdhetsmyndigheten har en ledningsgrupp där åtta av nio är kvinnor vore förkvävande.”
Mer generellt, kan man i Siwes anda hävda, att samhällsdebatten riskerar bli blodfattig och sövande, om inte starka känslor och uttryck ges plats. Drastiska tillmälen hör till, när samhälleliga konflikter gestaltas. Hård retorik kan ur den synvinkeln, i likhet med diplomatin, ses mer som krigets och våldets fredliga substitut, än som dess igångsättare. Man ska inte heller underskatta underhållningsvärdet i ett praktgräl med välformulerade förolämpningar.
***
Läs även: Så påverkas opinionen av mätningar
