Stockholmsdebatten blev en tidsmaskin

Första paret ut i Fokus debattserie inför valet var Emilia Bjuggren (S), borgarråd för skolan med mera, och oppositionsborgarrådet Christofer Fjellner (M). Båda kandiderar till att efterträda avgående socialdemokratiska finansborgarrådet Karin Wanngård som Stockholms mäktigaste politiker. För Bjuggren talarrödgröna valvindar. Medan Fjellner får hoppas på stockholmarnas ombytlighet. Det blir ju nästan alltid tronskifte i kommunalvalet.

Slaget om Stockholm började trevande. I trygghetsfrågan lät Bjuggren nästan moderat när hon efterlyste fler poliser. Och Fjellner invände inte mot förebyggande åtgärder i form av bland annat punktbevakning av problematiska unga. Men perspektiven tydliggjordes och gick isär allt eftersom. Bjuggren försvarade beslutet att säga upp 120 av 180 ordningsvakter när de rödgröna tog över 2002. Hon förespråkade bättre belysta stadsmiljöer, så att fler befolkar de offentliga rummen och den vägen skapar trygghet. Och djupare samverkan mellan polis och bland annat socialtjänst. Hon framhöll att elva öppna drogscener blivit noll under rödgrönt styre, och att brottsligheten gått ner.

Fjellner drog upp trygghetsundersökningar. En tredjedel av  stockholmarna är rädda att gå ensamma på kvällen. Och brottsminskningen tackade han Tidös expansion av polisiära resurser och tvångsmedel för. Han betonade betydelsen av trygghet här och nu, som SL:s framgångsrika strösslande med trygghetsvärdar, väktare, kameror. Och ett nummer med svar i andra änden, att ringa vid problem. Medan förebyggande arbetet bär frukt först på sikt, i bästa fall. I skolfrågan uteslöt Bjuggren inte ännu högre skolpengstillägg, redan nationellt i topp, till utsatta områden. Resurser krävs för att få ner det stora antalet elever, främst killar, som inte blir gymnasiebehöriga. Moderata lärarnedskärningar kritiserades, medan Fjellner tryckte på studiero och systematiska kunskapsmätningar. Mer pengar kan inte alltid vara svaret.

Ingen blev därför förvånad när han lovade sänkt skatt. Så stimuleras till jobb, så drar man loss människor ur bidragsberoende. Arbetslinjen, alltså. Bjuggren kontrade med att hon inte träffat en enda stockholmare som klagar på skatten. Det som upprör är för få händer i äldreomsorgen, överfyllda klassrum, bostadsbrist. Bristande välfärd, alltså. Fler skattehöjningar än mandatperiodens två genomförda är därför tänkbara för henne. Men hon tror inte det behövs, eftersom en rödgrön regering garanterar höga statsbidrag till kommunerna.

Stockholms socialdemokrater har planer på 65 000 nya bostäder. Det är fler än miljonprogrammet, sa Fjellner. Onödigt, folk lämnar ju stan. Det stockholmarna älskar mest i sin stad trängs undan, ”det blå och det gröna”, det vill säga vattnet och parker eller grönområden. Bjuggren vill bygga för att underlätta livsresan. Fixa första lägenheten. Kunna bo stort som barnfamilj. Ha möjlighet skilja sig. På äldre dar bo anpassat till specifika behov. Vidare underlättar fler bostäder inflöde av kapabel arbetskraft.

Det var lite av tidsmaskin över kvällen. En resa bakåt till tiden före kulturkrigen, när moderater och socialdemokrater trätte om skatter och bidrag och det offentligas möjligheter och mandat att styra samhället. Tonen må ha varit verserad. Detta var inget Stockholms blodbad. Men den ideologiska temperaturen skruvades upp allt eftersom.

Genom en publikfråga gavs på slutet ett glasklart svar i en evig stockholmsfråga: trafiksituationen. Avviker Bjuggren minsta tum från en miljöpartistisk transportsyn? Nej. Fjellner inledde då ett brandtal för stockholmarnas fria framfart. Med kite surfing om man så vill. Hur som helst måste det sättas P för kriget mot bilismen. Sedan sattes det punkt för själva debatten.

***

Läs även: Vem vinner slaget om Stockholm?

Läs även: Så påverkas opinionen av mätningar