Betraktelser i Almedalen – Demokrati versus tredje riket

Det är mycket som står på spel.

Förra gången, för fyra år sedan, röstade Jan Guillou för andra gången i sitt liv. Han bröt sin princip att ”politiker inte bör få applåder från pressläktaren” — en princip jag själv håller fast vid även detta år, för den som undrar — eftersom valet 2022 var ”en folkomröstning om demokratins överlevnad”. Han lade sin röst på Miljöpartiet. Det skulle hindra att Sverigedemokraterna fick makt.

Nå, vi vet hur det gick. Guillous kalkyl höll inte. Svenska folket folkomröstade mot demokratin.

Märkligt då, att det är dags för folkomröstning igen. Den här gången är det Carl Tham och Sverker Gustavsson som berättar att valet i år ”ytterst gäller den svenska demokratins framtid”. Det är värre nu än på 30-talet, eftersom Ulf Kristersson, till skillnad från Arvid Lindman, inte skyr nazisterna. Väljarna måste inse att en slarvig röst kan leda rakt in i tredje riket.

Men frågan är hur man ska vända sig. ”Nationalismens gift” har nämligen även angripit Socialdemokraterna, skrev den evige Sven-Eric Liedman häromdagen. Andersson låter som Åkesson.

Och, ja, kanske det. Andersson började just med ordet ”Sverige”. Inte ”mötesdeltagare”. Än mindre ”kamrater”. Inte ens ”svenskar”. Utan ”Sverige”. Sedan blev det sammanlagt 52 Sverige, om jag räknade rätt.

Liedman förfasade sig redan över Anderssons tal på nationaldagen, då Sverige nämndes 38 gånger.

Och vad skulle Tham, Gustavsson, Liedman och Guillou säga om att Andersson berättade att hon ”vill vara hela Sveriges statsminister”? Inte bara statsminister för dem som röstat på henne. Låter det inte lite totalitärt?

Det är mycket som står på spel. Kan man ens lita på sossarna längre?

Kanske ändå. För pensionerna ska bli bättre. Och pensionssystemet ännu lite mer principlöst.

Johan Hakelius